Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F. E. Sillanpää: En ung katt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. E. SILLANPÄÄ
hopp för henne är ute, får hennes hud en
särskild prägel, som det heter. En fågelunges
hud har alltså skaffat dunen till hölje för sig,
och visste man det inte, så skulle man inte
tro, att deras uttryck kunde skifta så där. Men
då några människobarn farit av med en sådan
där liten dununge, och den, utan att de önskat
det, slutligen pinats så, att den står nära
dödens gränser, försiggår i denna nyss så
barnsligt ljuva dunbeklädnad en hastigt
framskridande förändring; samma ”prägel” av
död sänker sig ner över den. Livets glans
förbleknar, och det är som om dunfanen skulle
locka sig på något sätt... Det såg jag senast
på den stackars spovungen denna sommar.
Själv var jag orsaken till dess plågsamma
slut. Jag flängde och fjäskade vådligt då vi
hade den hos oss. ”Enfald, enfald, enfald”,
upprepar varelsen i mitt inre i sin plåga, och
det är som om den hamrade sig i pannan ...
Då den stackars fågelungens läte förvandlats
till ett oupphörligt, alltmer försvagat
flämtande, och då den halvnakna lilla kroppen
redan kändes kall, tryckte jag den ömt mot
mitt brunbrända bröst.
— Hur kunde vi ha den hos oss och fara
fram med den på det viset?
— Det var far själv som ville det,
anmärker pojken torrt och sakligt.
Barnen skötte och pysslade om spovungen,
tills de somnade, och på morgonen var den
död. Det hade säkert blivit en ståtlig vadare
av den en gång, och jag hade tänkt mig, att
den utan svårighet skulle finna sig i de nya
förhållandena och bli tam då den växt upp.
Eftersom tranan också ...
Jag kom alltså i alla fall in på kapitlet
om döden, fast jag började vid en så härlig
tidig sommarmorgon. Men — jag råkade ju
redan nämna, att döden var den faktor, som
lät denna morgon stanna kvar i min erinring,
präglade den med ett eget märke i räckan
av tusentals andra mornar. Döden — och
fröjden att leva, som anslöt sig till den.
• Pudelns kärna var den, att barnen nästan
mattat ut mig med sina böner om att få en
liten kattunge, som fanns hos grannens. Första
dagen sade jag ingenting — att hålla sig med
husdjur är förenat med den motbjudande
omständigheten, att man alltid måste skiljas från
dem, oftast på det kända ledsamma sättet, och
därför undviker jag helst att skaffa mig några.
Även den gamla, lilla svarta hunden, som jag
berättat om i ett annat sammanhang, börjar
småningom besvära mig på den grund. Och
är det fråga om en ung katt, så gäller det
dessutom att uppfostra den till så kallad snygghet,
och de gamla beprövade
uppfostringsmetoderna är inte så finkänsliga, huh, huh ... Det
av barnen, vars böner min kraft är svagast mot,
hade dock genom en systematiskt genomförd
ihärdighet även tidigare lyckats ernå sådana
resultat hos mig, att jag själv förvånade mig
över det. Och så röt jag slutligen till:
— Ta katten hit, om ni nödvändigt ska
göra det, men bara på det villkoret, att
Samuli får skjuta ner djuret i höst, och att
någon avlönad arbetskraft inte användes för
skötseln nu under sommarn — och så gjorde
jag en rörelse med vänstra handens
lillfinger.
Men då satte flickan redan i väg över
gårdsplanen och svängde å sin sida med hela den
vänstra armen, vilken för tillfället fortsattes
av en för ändamålet lämplig pärtkorg. Skräp
i farsan och hans villkor — en visste ju hur
lite de hade att betyda.
Emellertid måste jag medge, att den för
övrigt något näsvisa och egensinniga
telningen på ett rentav rörande ödmjukt sätt
fyllt det av mig uppställda villkoret i fråga
om skötseln, egentligen avsett att vara ett
skrämskott och ingenting vidare. Tjänarinnan
behövde bara göra en antydan om, var
kattungen åter befunnit sig — och var den inte
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
