Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Autodidakterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
AUTODIDAKTERNA
Ett romanavsnitt
Det var vid den tid då någonting verkligen
tilldrog sig i Sverige. Arbetarna hade vaknat
och andarna hade vaknat, och man gick
varandra till mötes från skilda håll. Arbetarna
hade börjat läsa och skaffa sig kunskaper,
och bildningsarbetet hade blivit slagordet för
dagen, det för vilket mycket annat förläts.
Lärda personer med de smalaste vita händer,
ättlingar av urgamla lärdomssläkter, för vilka
proletariatet nästan hade börjat omges med
romantik igen, gick över till arbetarnas
studiecirklar och ställde sig till förfogande.
Arbetarpojkarna själva satt där med sina knotiga
nävar gömda i skuggan av böckerna och
försökte pressa sig in i de abstraktaste ämnen.
Hur de älskade dessa främmande, mystiska
ord, ord med en dunkel och hemlig magi, likt
trollformler, som var vetandet! Hur litet
tålamod de i grunden hade, men hur mycken
kraft! Sådana studenter hade de
universitets-lärda aldrig sett. Deras egna resignerade
blickar, trötta av studiekamrarnas avskärmade
ljus, möttes här av ögon, i vilka murbruket
och oljan satt piskrappsröda, flammande
strimmor. Dessa händer hade kunnat knyckla
böckerna till stoft — och de smekte dem! Men
oftast ville eleverna börja i toppen i stället
för i roten, och betecknande nog var det väl
inga studiecirklar, som till en början tilldrog
sig så stor uppmärksamhet som de i filosofi.
De yrvakna hjärnorna brann av begär att
genast få sätta sig in i vad en Platon och en
Kant tänkt, och ifall en Schopenhauers
pessimism kunde vara svartare än den, som de
själva erfarit.
Adrian hamnade i studiecirkeln på Norr,
där Elofson undervisade. Elofson hade smugit
sig ut från de filosofiska katakomberna till
denna sällsamma publik. Det syntes han gjort
det med stor skygghet. Han skulle icke ha
vågat det annat än om kvällen, i
läderlapparnas timma. Man tyckte han suttit lutad över
böcker i generationer. Han var kvinnoblek,
med smala axlar och handleder, vilka på
något sätt liknade duvor, när han lade dem
bredvid boken, som innehöll all världens
filosofi. Han brann likt ett tunt ljus, då han
talade. Rösten var svag och hördes knappt,
men det var själva tystlåtenheten hos honom,
som krävde uppmärksamhet, ty så hade man
nog ändå föreställt sig att en riktig filosof
såg ut. Han visste troligen själv inte mycket
om det liv, över vilket dessa böcker någon
gång skrivits, och hade inte filosofien funnits,
så hade han väl knappast förmått att slå sig
fram med sin lågmäldhet på egen hand. Han
hade på sistone offrat sina kvällar för att
undervisa arbetare, och vad han blev, så blev
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
