Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: De solidariska — Europas proletärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SOLIDARISKA — EUROPAS PROLETÄRER
bekämpas — eller har kommunismen rätt, och
den proletära frälsningsläran betyder
mänsklighetens slutliga frigörelse, efter alla den
historiska utvecklingens dårskaper, till
naturlig massolidaritet och till den allmänna
hämningslösa behovstillfredsställelsens lycka.
Enligt samtliga, om än sinsemellan vitt
skilda, äldre pliktåskådningars tro betyder
detta mänsklighetens definitiva förfall och
övergång till djuriskhet. Enligt kommunismen
betyder det däremot mänsklighetens definitiva
frigörelse och lyckoerövring.
Där går den djupaste motsättningen i
tids-åskådningarna. Den skall ej i detta
sammanhang vidare diskuteras. Problemet är en
trossak och otillgängligt för förnuftslösning. Här
har avsikten endast varit att påvisa, hur ur
det solidaritetspatos, som spirar ur den
proletära otryggheten, en linje leder till den
klasskamp å outrance, som med alla medel vill
omvandla hela mänskligheten till det
renodlade, proletära massidealets beläte.
Detta betyder icke att det konkreta
proletariatet i Europa verkligen uppvisar just denna
form av proletärt själsliv, som i medveten
gestaltning ovillkorligen måste leda till
kommunismen. Proletariatet i Europa är ingen
likartad massa. Det kan hända att de gamla
adertonhundratalsliberalerna i viss mån få
rätt, när de räknade med att arbetarklassens
kulturella höjande, förbättrade
levnadsstandard och stegrade samhällsinflytande även
skulle komma den borgerliga
självansvarskänslan att göra sig alltmer gällande inom
arbetarklassen, och att solidariteten icke skulle
behöva bli massammanhållning och
massjälsliv i lösaste form utan som levande social
ansvarskänsla bidraga till hela samhällslivets
lyftande. Det finns sålunda alltjämt argument
för den liberala optimism, som i
förverkligandet av lika rätt, lika frihet och lika politiskt
inflytande åt alla såg den väg som nästan
automatiskt skulle leda mänskligheten mot
höjden. Men det kan historiskt sett knappast
nekas att pessimisterna fått mera vatten på sin
kvarn. Detta om man stannar inom principiellt
borgerlig åskådning. Lever man utanför den,
kunna värdena te sig helt omvända.
Allt detta kommer emellertid framtiden att
klargöra. Det karakteristiska för Europas
proletärer i våra dagar är just det att trots
allt tal om ”klassen” som en fast och påtaglig
verklighet är den i realiteten mycket osäkert
avgränsad och andligen mycket labil. Den är
historiskt sett alltjämt ny. Den har ringa
ballast. Den är utan minsta tvivel en
framtids-faktor av första ordningen, men ingen kan i
dag med visshet förutsäga, vilken väg Europas
proletärer komma att vandra. Det är nu som
tidigare ingalunda säkert att de tvärsäkraste
uttolkarna få rätt. Historien har en annan
logik än den ”vetenskapliga”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
