Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: De solidariska — Europas proletärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÜTGER ESSÉN
stormens ödeläggelse. Och detta sistnämnda
kräver framför allt disciplin och hierarki, det
vill säga fåvälde. Därtill kommer att rent
faktiskt är massan icke stark. Gripen av en
enhetlig rörelse är den fylld av en oändlig,
lust-betonad maktkänsla. Men denna är en illusion
och dessutom föga långvarig. I praktiken
dukar massan alltid under för organiserad
och målmedveten fåtalsaktion. Detta är
historiens vittnesbörd.
Den nuvarande proletariatmentaliteten i
Europa visar bilden av ett egendomligt
övergångsstadium. I det hela är nämligen
proletariatet icke längre ett proletariat. Det har
erövrat bestående samhällspositioner; det har
lyckats eliminera en väsentlig del av
otryggheten; det utövar en stor del av den politiska
makten. Allt detta har skapat andlig
förvirring. Man har på sina håll ansträngt sig att
sätta ihop en arvsföljd från borgerlighetens
frihetspatos till proletariatets solidaritetspatos,
när man gör gällande att människorna ej
kunna nå andlig frihet, förrän de bli
nödtorftigt omhändertagna av samhällsmakten. I
bekännelsen till demokratien, det vill säga till
flertalsväldet som princip, har man Också
sökt klämma in både friheten, jämlikheten och
solidariteten (broderskapet), ehuru denna
konstruktion vilar på den både praktiskt och
logiskt rätt tvivelaktiga förutsättningen, att de
solidariska alltid komma att vara flertalet. Så
har man nått fram till den samtida europeiska
socialdemokratien, som förhåller sig till den
rena proletariatreligionen ungefär som den
senare medeltidens besittande kyrka förhåller
sig till Paulus’, katakombernas och
förföljelsernas kristenhet. Men vid varje kännbarare
ekonomisk kris kastas dock alltjämt stora
delar av proletariatet tillbaka ut i den
faktiska otryggheten, och därför finnes också
som levande motvikt mot den besittande
socialdemokratien proletärreligionens
purita-nism och pietism, kommunismen.
Kommunismen drager de yttersta
konsekvenserna av den proletär^ grundsynen och
livskänslan. Ur otryggheten och solidariteten
når den fram till en hänsynslös kamp icke
blott mot det nedärvda, traditionsbundna
samhällets yttre gestaltning, utan även, och ännu
mer, mot dess inre grundvalar, mot alla de
”hämningar”, framför allt av social, moralisk
och sexuell natur, som leva kvar även hos det
genomsnittliga proletärpsyket. Mot det yttersta
genomförandet av solidaritetens principer, mot
strävandet till livet i en massjäl, stå nämligen
icke blott äganderättsbegreppen utan ännu
mer den borgerliga familjen och den nedärvda
sexualmoralen hindrande i vägen. Dessa måste
därför till det yttersta bekämpas.
Kommunismen måste därför proklamera icke blott ”den
fria kärleken” — som är borgerlig
sentimentalitet — utan det principiellt fria
könsumgänget utan alla band. Dess främsta
moderna hjälpmedel i denna kainp blir den
freudska psykoanalysen, med vars hjälp,
menar man, de inre hämningarna, det vill
säga den borgerliga sexualmoralen, skall
helt kunna övervinnas. (Självfallet har detta
resonemang intet att göra med psykoanalysen
som läkemetod, vilken helt visst har sin stora
uppgift oberoende av samhällsåskådning.)
Hela denna verkligt kommunistiska
åskådning är ett sammanhängande block. Dess
styrka ligger i dess enkelhet och dess starka
apell till de för proletärer mest naturliga
instinkterna, solidariteten och det lustbetonade
begäret att frigöra sig från det borgerliga
självansvarskravet och i stället leva ut sig i
masstämningar.
På denna punkt är ingen kompromiss
mellan åskådningarna möjlig. Antingen äro
— enligt kristen, aristokratisk och
borgerlig åskådning — ”hämningarna” (när de ej
drivas till psykos) kulturfrämjande,
förutsättningar för ordnat samhällsliv, och böra adlas
till medveten självdisciplin men ej som sådana
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
