Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Björkman: Waldteufel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL BJÖRKMAN
WALDTEUFEL
I bourgeoisiens balsalar Europa runt har
det — under droppande kronljus och till det
fladdrande skenet från sekelslutets sista
gaslågor — valsats så flitigt till Waldteufels
takter att man för länge sedan glömt bort att
anföraren för hela långa raden av parisiska
hovbaler från begynnelsen var lika äkta och
ursprunglig tysk som sitt tyska namn.
Wald-teufel och Rübezahl — det rimmar inte illa
samman, och det franska kejsarhovets
bortkelade gunstling, vars vagga stått under
Strass-burgerdömens ensligt imposanta torn, hade
också han några år av obändig och
sentimental tysk ungdom innan han smalt in bland
de parisiska eleganterna och tolkade deras
sötma, bekymmerslöshet och blasfemi. Under
sina första Pariserår lär han ha lagt ned
mycken möda på att med fett och puder söka
dölja ett ärr på högra kinden, ett minne från
en mensur nere på Pausaal i Heidelberg —
på äldre dar bekymrade han sig inte längre
om att gömma undan det —, och från sin
långa tyska sommar har han också rest sig
ett anspråkslöst minnesmärke, som väl
alltjämt lever i några barnkamrar Europa runt.
Från dansorkestrarnas program äro
Waldteufels kompositioner strukna för länge sedan,
och skall det dansas i salen därhemma, är
det inte längre någon som har honom i åtanke.
Men dras alltjämt speldosan upp någon gång
inne i barnkammaren, så kan där genom
väggen tränga fram en tunn melodi, som bär
Waldteufels. signatur. Hur många känner väl
nu till att det är den en gång odödlige
valsdiktarens ande som genom denna melodi
spelar för våra öron?
Den lilla musikstumpen hör till de
improvisationer, som Waldteufel skapade i några
lättsinnigt sorglösa ögonblick en sommar vid
Neckar i 1850-talets slut, och det var väl bara
slumpen eller brödbehovet som kom dem att
gå vidare till eftervärlden. Eljest hade de
likaväl kunnat få fladdra bort med löven från
de ljusa silverpopplarna och de lummiga
bokarna i parken ute vid Schwetzingen där de
kommo till — betydelselösa små musikaliska
leksaker, hopsnickrade på samma gröna
sluttning där Schiller en gång skrev sin ”Don
Carlos” och i skuggan av den barockteater
där den sjuårige Mozart gav en livligt
applåderad konsert. Musikhistorien hade inte varit
stort fattigare om dessa impromptun strötts
för vinden, och ändå vet jag att den enkla
improvisation, som nu bevarats, alltid
fredligt skall förfölja mig genom åren så som
ingen av de stora kompositörerna och intet
av de brusande mästerverken — ännu efter det
att Liszts ”Allegro maestoso” stormat ut i
konsertorkestern, har det mer än en gång hänt
att Waldteufels idyll tvingat sig fram och
gjort sig påmint. Och det har blivit
sommarsöndag i Neckardalen igen, och floden har
fredligt flutit sin gång mellan vinbergen, och
det pfalziska vinet har smakat gott i vänners
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
