Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Björkman: Waldteufel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL BJÖRKMAN
lag nere på värdshuset, och från Odenwalds
skogslabyrinter har vägen till Moritz von
Schwinds skogar inte varit lång.
Vem förde denna melodi till Leipzig? Och
vem gjorde industri av den? I tusenden och
åter tusenden av de speldosor med vilka
kramgrossörernas stad länge försett världen,
fördes den runt Europa, och det
sentimentala stycke, som en känslosam Waldteufel
fantiserat ihop i den svala parken kring
Schwetzingen, blev i seklets begynnelse till
ett musikaliskt barnkammarrim, emballerat i
skönt bemålade askar. Det var oljetryckets
banala Tyskland, som levde här på speldosans
grällt färglagda lock, där mulligt grönskande
kullar tornade sig så höga att de rätteligen
borde nått ovan snögränsen, medan en
otroligt blånande flod slingrade sig på dalbottnen
mellan strändernas ruiner. Och på
stridshingsten, som i full mundering stegrade sig
tvärsöver den romantiska tavlan, med hovarna
hotfullt lyftade över landskapet, blåste en
fredlig vallpojke någon låt i sin lur. Det var
det naiva Tyskland, sådant som det ännu fram
till åren alldeles före världskriget spökade
i enkla svenska sinnen, och den dåliga
musiken och den dåliga tavlan i förening kom
denna leksak att spela den sentimentala roll,
som det alltid varit den dåliga konstens öde
att spela i världen. Någon har sjungit en
lovsång till den dåliga musiken, denna enkla och
av alla älskade budbärare, som ensam känner
hemligheten i tusenden osammansatta
människoliv, och det har sagts om ett häfte skrala
romanser, nött av alltför flitig användning,
att det rätteligen borde gripa oss så som en
kyrkogård eller en ensam by ute på landet.
Än sedan om inte husen äro fulft stilenliga!
Än sedan om stenarna och inskriptionerna
över gravarna bära den dåliga smakens
kännetecken ! ... Och lika rörande som det skrala
romanshäftet är Waldteufels speldosa, denna
målade barnlikkista, där så många av de
första oroliga och oklara stämningarna blivit
svepta och där så många av de första
romantiska ansatserna ligga begravna. Ty här ligger
han begraven, Waldteufel, valsmästaren, som
för bara en generation sedan hörde
ungdomen och glädjen och de strålande
balsalarna till. Men för oss hörde han samman
med barnkammaren och med den underliga
ängslan, som vi började känna i de första
långa vårkvällarna då pappa kom och
öppnade dörren och körde ut oss från den
halvskumma våningen att leka bland
vattensamlingarna på skolgården. För oss var gubben
i dosan ett romantikens första sändebud, och
långt före kriget bedrev han tysk propaganda,
den älskvärdaste av reseambassadörer. Därför
gjorde sig också det dåliga samvetet påmint
en gång senare — under de estetiserande
slyngelår då det kunde hända till och med
den eljest mest pedantiske student att han lät
saker och ting ligga slarvigt framme i den
élappa förhoppningen att ljuset skulle falla
på dem på ett särskilt vackert sätt.
Speldosan hade kommit med bland rekvisitan den
gången. Men det skulle inte dröja länge
förrän den började anklaga — vad hade dessa
trohjärtade färger att göra i detta
förkonstlade stilleben?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
