Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Anteckningar om film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
och spända nerver. Han försöker också skapa
en mera fördjupad och komplicerad
dramatik; man bör kanske utläsa en medveten
strävan till komplikation i det drag av
tvivelaktigt psykologiskt djupsinne som vidlådde
filmen. Den före detta rike ynglingen i
främlingslegionen som inte kan befria sig från
minnet av en kvinna och tror sig återfinna
henne i en annan, en bortkommen och naiv
prostituerad — det är en historia som
Lénor-mand, den psykoanalytiske dramatikern, skulle
ha kunnat skriva. Stämningen är ödslig,
fata-listisk (spådomar i kort), med en
olycksbådande brist på utlösning och en häftig
desperation; människorna är ohjälpligt fångna
i sina livsöden som djur i bur: den unge
främ-lingslegionären som förföljes av det
förflutnas minnen, den fete kafévärden med sin
slöa lystnad och värdinnan med den bittert
apatiska resignationen och ökenklimatets fina
rispor i huden. En film, dyster och högspänd
som en primitiv och samtidigt bisarrt
invecklad melodi på ett orientaliskt instrument —
en förening av sinnlig och intellektuell lidelse.
Den tyska filmen ”Flyktingar” (Ucickys
regi) står i nivå med de förnazistiska
filmskapelserna. Den är ytterst väl sammanhållen,
följer några tyska flyktingars förehavanden
under något dygn i en rysk-kinesisk gränsstad
där vattenbristen förorsakar panik och
inbördeskriget nyckfullt flammar upp. Det finns
en ledare, en tysk officer, som handlar i stället
för att prata och betvingar — om så behövs
med revolvern i hand — den vacklande,
kortsynta folkskocken; de reparerar den
uppsprängda rälsen och tillägnar sig ett
järnvägståg på den övergivna stationen. Filmen
glorifierar den nazistiska doktrinen om lydnaden
under ledaren, men gör det på ett sätt som är
logiskt och känslomässigt acceptabelt. Man
uppskattar de fasta, liksom metalliska
bildsekvenserna och det fylliga reportaget från
den oroliga kinesstaden, de överfyllda
vänthallarna, den öde järnvägsstationen.
Slutligen två filmer som står vid sidan om
den vanliga filmproduktionen, ”Mannen från
Aran” och ”Palos brud”, båda högst
värdefulla.
Den förstnämnda är gjord av Robert
Fla-herty, enslingen och naturdyrkaren bland
regissörerna. Han har levt med den fattiga,
strävsamma befolkningen på Aran Islands utanför
Irlands västkust — samma öar där Synge
vandrade och lyssnade till folkets säregna
historier — och det är därifrån han hämtat
stoffet till sin film. Den är visst inte fri från
konstruktionsfel; den är till dels en film om
naturen, om havet och klipporna, till dels om
människorna och deras kamp med hav och
klippor för sin knappa bärgning, och man
kan tycka att de olika delarna inte fogar sig
så väl samman. Synvinkeln är nära nog
evighetens eller åtminstone den högsta
klipptoppens och alltså avpassad för havet och
klippbranterna, som detta kastar sig emot i dånande
vågbrott. Människorna kräver ett intimare,
mera jordiskt perspektiv och detta infinner
sig också under filmens lopp, dock snarare i
rent teknisk än i psykologisk mening. Folkets
slit bland klipporna för att skapa sig små
jordremsor och deras slit på havet för att
bärga sitt byte är givet med ett överdrivet
patos som inte är den sanna förtrogenhetens
-— eller också är det fråga om en brist i
den konstnärliga metoden. Nätet som bärgas
undan vågorna och tången som hämtas upp
ur havet (förbryllande lik högar av våta
filmremsor) utgör till det yttre ståtliga scener,
men är liksom annat i dessa delar av filmen
tyvärr inte riktigt äkta. Det är som episk
filmdikt om havet ”Mannen från Aran” har
sitt unika värde. Flaherty har en verklig
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
