Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Anteckningar om film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTECKNINGAR OM FILM
ser mörkt ut med verksamheten eller affärerna
är livet utanför spännande och händelserikt,
att var och en är en fri människa som i
grunden besitter ett friskt pioniärlynne och kan
sova i en lada om det gäller och möta ösregnet
som en lustig upplevelse. Capra har
journalistinstinkt, oförstörd aptit, äkta och en
smula naiv nyfikenhet; han har intresse för
rörliga människor, inte för det dekorativa. Av
hans senaste filmer är ”Det hände en natt”
bättre än ”Han, hon och hästen”; i båda
förekommer vagabonderi, trivsamma störtregn och
en penningbrist som blir den käcka
uppfinningsrikedomens moder.
Det faller sig naturligt att göra en jämförelse
mellan Eisensteins ”Storm över Mexiko” och
den amerikanska ”Viva Villa”, regisserad av
Jack Conway. Eisensteins film hade ju en
ovanligt olycklig tillkomsthistoria och bör
närmast betraktas som ett provisoriskt
tillrättalagt filmfragment. Som
revolutionsskild-ring inskränker den sig till en episod, en
bytilldragelse; haciendaägaren är
karakteriserad på samma sätt som kulaken i
”Generallinjen”: genom omåttlig animalisk lystnad;
aggressionen är på det hela taget bristfälligt
konstnärligt transformerad. Sedan spåras ju
den ryske mästarens grepp framför allt i
bildkompositionen; många av dessa studier av
landskap, växtlighet och folktyper verkar som
en fotografisk motsvarighet till Riveras måleri.
Men det är ju dock i konstruktionen, i
bildföljdernas våldsamma anstormning Eisenstein
har sin verkliga styrka. ”Viva Villa” är en
revolutionsfilm som drar in ett helt folk och
ett helt land i sina virvlar — en äkta
mexikansk blandning av rövarromantik och
folkligt frihetsepos. Till sin typ hör filmen
väsentligen till reportagekategorien; den verkar
knappast genom några utarbetade detaljer,
utan genom själva svepet, myllret, energien.
Wallace Beery som revolutionsledaren Pancho
Villa har några stora ögonblick: han blir den
5. — B. L. M. 6.
X
primitive, barnslige, generöse och
fruktansvärde folkhjälten i en gestaltning som även
har rum för skådespelarens annars
besvärande sentimentalitet. Det skämtlynne som
emellanåt hotar att göra fars av revolutionen
får väl betraktas som uttryck för en speciellt
amerikansk syn på mexikanska händelser.
Det var den nyanserade
karaktärsskild-ringen som gav ”En bengalisk lansiär” dess
intresse, inte som man skulle kunnat vänta
sig händelseförloppet eller miljöskildringen
— den senare var snarast försummad och
filmen ägde föga atmosfär. Men det
dramatiska spelet mellan några mäns viljor och
böjelser hade verkligt liv; den nationalistiskt
motiverade heroismen gav i grunden främst
en stark känsla av mannens oregerlighet, hans
otillfredsställelse inom det vanliga livets
gränser, som driver honom att söka det yttersta
och svåraste, att ge sitt liv ett slags storhet
genom att fullfölja illusoriska mål.
”Huset Rothschild” var en imposant film
med mäktighet i uppbyggnaden och ett inre
patos, som levandegjordes genom George
Arliss’ skådespelarkonst. ”Den röda nejlikan”
uppbars av Leslie Howards smidiga och
distinkta talang, medan ”Den röde sultanen”
framförde den landsflyktige Fritz Kortner i
en utmärkt, lätt patologisk karaktärsstudie.
Dessa mycket sevärda filmer visar ännu ett
påtagligt beroende av teatern: stora delar av
dem skulle ha kunnat filmats direkt på en
teaterscen. Filmen har där underordnat sig
skådespelarkonsten och kommer inte helt till
sin rätt som egenartat konstnärligt medium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
