- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommarnummer juni-augusti 1935 Årg. 4 Nr 6 /
75

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Lindberg: Revolutionshistoria - Anmälda böcker - Alma Söderhjelm, Marie Antoinette et Barnave, correspondance secrète - Alma Söderhjelm, Marie Antoinettes stora hemlighet - G. Lenotre. La Révolution par ceux qui l’ont vue

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

REVOLUTIONSHISTORIA

skräckt i elden för sitt konservativa program.
Den hade också en tid glädjen att se sina råd
följda; när Ludvig XVI den 29 september
inför nationalförsamlingen uppläste det med
spänning motsedda anförande, våri han
proklamerade sitt antagande av konstitutionen,
var det Barnave och hans vänner, som
författat manuskriptet. Men framgången var
kortvarig. Det är tänkbart, att utgången kunnat
bli en annan, om Marie Antoinette förstått
att med hänsynslös kraft utnyttja det
gynnsamma ögonblicket. Men hon vågade icke
alltid följa sina nya vänners djärva anvisningar.
Hon ville hålla även andra utvägar öppna
och vägrade att helt bryta sina gamla
förbindelser. Följden blev ömsesidig misstro och
osäkerhet. Och snart blev det uppenbart, att
den revolutionära floden icke lät sig
dämmas upp. Den bröt lös med förnyad kraft,
sopande undan allt motstånd. Och till dess
offer hörde icke blott drottningen utan även
hennes ridderlige vän och uppslagsrike
politiske medarbetare, jakobinklubbens stiftare,
Joseph Barnave.

*



Mången historiker av facket brukar, när
samtalet glider in på G. Lenotre, endast ha
en lätt medlidsam axelryckning till övers för
den produktive revolutionshistorikerns
författarskap. Denna avvisande attityd står i skarp
kontrast till den stora publikens. Lenotre hade,
när han i början av detta år vid sjuttioåtta
års ålder gick ur tiden, bakom sig ett
fyrtiotal böcker med ämnen från franska
revolutionen och Napoleonstiden, vilka samtliga
nått aktningsvärda försäljningssiffror; det
populäraste av hans verk, ”Vieilles Maisons,
Vieux Papiers”, är trots sina sex band för
närvarande uppe i den åttioåttonde upplagan,
vartill dessutom kommer översättningar till
flera främmande språk.

De stora divergenserna mellan specialistens

och den läsande allmänhetens omdömen är ju
en alldaglig företeelse, som blott alltför ofta
har sin grund i den senares intellektuella
lättja. Men i detta fall kan man ifrågasätta,
om icke allmänhetens åsikt kommer att stå
sig bättre än fackmännens — att märka är
emelleitid, att Lenotre även från
vetenskapligt håll rönt flera bevis på hög uppskattning.

Lenotres produktion har otvivelaktigt en
ganska snäv begränsning. Den franska
revolutionens idédebatt, dess statsrättsliga
stridsfrågor, dess stora ekonomiska och sociala
problemkomplex — allt detta lämnade han åt
andra för att i stället ägna sig åt det enda
som i grund och botten intresserade honom:
människoödena, de mer eller mindre tragiska
dramer på vilka denna liksom andra
omvälv-ningstider är så överflödande rik. Och vem
vill egentligen påstå annat än att denna
specialitet är tillräckligt stor för att vara värd
ett livslångt studium? Lenotre var väl
medveten om denna sin begränsning. Han har
själv betecknat sig som en revolutionens
”humble chroniqueur”, och hans sista böcker
äro sammanförda under den gemensamma
titeln ”La petite histoire”. Historia i litet
format — det är sant, men det lilla formatet
är som bekant ofta det mest utsökta, och
Lenotre når inom sin genre en betydande grad
av fulländning. Den sista volym, han utgav
före sin död, ”La Revolution par ceux qui
1’ont vue”, skulle kunna betecknas som en
samling bagateller, små tidsbilder och
porträtt av mestadels helt okända personer,
andra-och tredjeplansfigurer i det stora dramat, om
ens det. Trots detta släpper man den ogärna,
när man börjat med den, och vad märkligare
är, man lägger ifrån sig den med en känsla
av att ha lärt sig en hel del om franska
revolutionen. Förklaringen till detta ligger
naturligtvis delvis i Lenotres skildringskonst. Hans
teknik kan vara rent novellislisk. Han berättar
rappt och säkert och förstår att med några

75

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 22 10:31:39 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-6/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free