Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Lindberg: Revolutionshistoria - Anmälda böcker - Alma Söderhjelm, Marie Antoinette et Barnave, correspondance secrète - Alma Söderhjelm, Marie Antoinettes stora hemlighet - G. Lenotre. La Révolution par ceux qui l’ont vue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKE LINDBERG
långt, funno det i allmänhet klokast att tills
vidare icke räkna med breven som en
användbar historisk källa.
I detta läge hade saken ganska länge
befunnit sig, när professor Alma Söderhjelm
ingrep. Vid en granskning av själva
originalbreven kom hon snart till den övertygelsen,
att de voro äkta och att de omständigheter
som framdragits som bevis för en motsatt
uppfattning helt och hållet måste skrivas på
den oskolade utgivarens konto. Hennes åsikt
möttes till en början med skepsis, men sedan
hon genom svenska legationens försorg fått
breven överförda till Paris och underkastade
en ingående granskning av ett antal experter
i diplomatikens svåra konst, lyckades det
äntligen att skingra oklarheten och övervinna
alla tvivel om de omstridda brevens äkthet.
Den franska revolutionshistorien hade nu
alltså tack vare professor Söderhjelm tillförts
en källskrift av central betydelse. Det
återstod endast att ersätta den heidenstamska
utgåvan med en ny, textkritiskt
tillfredsställande edition. Detta skedde genom den förra
året utgivna ”Marie Antoinette et Barnave”.
För att göra korrespondensens innehåll
tillgängligt i populär form för en nordisk publik
har professor Söderhjelm samtidigt utgivit en
på svenska skriven skildring av den sällsamma
episoden i drottningens liv. Boken bär den ur
försäljningssynpunkt förståeliga, om också
något oegentliga titeln ”Marie Antoinettes
stora hemlighet” — Marie Antoinette hade
flera hemligheter och kanske även en och
annan, som var minst lika ”stor” som hennes
förbindelser med Barnave och dennes vänner.
Den uppfyller emellertid till fullo de höga
anspråk på sakrikt innehåll och
underhållande framställningssätt, som man är van att
ställa på den framstående historikerns alster.
Barnave var som bekant en av de tre
”kommissarier”, som nationalförsamlingen vid
underrättelsen om kungafamiljens flyktförsök
i juni 1791 utsände med uppdrag att övervaka
flyktingarnas återförande i fångenskap och
samtidigt tillse, att ingenting ont tillfogades
dem under transporten av uppretade
folkhopar. Sammanträffandet mellan den
revolutionäre sydfranske advokaten och Frankrikes
drottning ledde till konsekvenser, som ingen
kunnat förutse. De samtal, som fördes dem
emellan under den penibelt långsamma
hemfärden från Varennes, väckte till liv ömsesidig
sympati och aktning. Och när väl den
personliga kontakten var nådd, var det ej svårt för
dem att upptäcka, att deras intressen i själva
verket icke voro så oförenliga, som det kunde
synas. Barnave var trots sitt anseende som
outrerad revolutionär icke någon oförsonlig
fiende till kungamakten. Han hörde vid denna
tid till dem som betraktade revolutionens verk
som avslutat och eftersträvade en återgång till
stabila förhållanden under ledning av en
konstitutionell monarki med respekt för
revolutionens dittills vunna resultat. Och
drottningen å sin sida var tillräckligt intelligent
för att inse faran av att låsa fast sig i en
oresonligt antirevolutionär attityd, som på
intet sätt motsvarade den skamfilade
kungamaktens faktiska resurser. Det var också hon,
som efter hemkomsten inledde de förbindelser
med Barnave och hans krets, vilka under ett
halvårs tid skulle komma att bli bestämmande
för kungafamiljens politiska kurs. Steget var
djärvt. Man kunde icke blunda för att en
upptäckt måste få ödesdigra följder för båda
parterna. Men de utomordentliga
försiktighetsåtgärderna visade sig effektiva, och till en
början utvecklade sig händelserna i enlighet
med ”de konstitutionellas” önskningar. En
våg av rojalism svepte över landet. Parisarna
voro rentav på väg att glömma sitt forna
intensiva hat mot ”österrikiskan”. Den
bar-naveska kretsen vågade knyta allt större
förhoppningar till hennes person som redskapet
för kungamaktens renässans och gick
oför
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
