Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rinman: Hans Larsson och tiden - Anmälda böcker - Hans Larsson, Minimum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS LARSSON
OCH TIDEN
Hans Larsson: Minimum. Bonniers. 5: —.
Recenserad av SVEN RINMAN
Den korta titeln på Hans Larssons bok
rymmer både ett program och ett problem.
Minimum — det vill säga så mycket som att det
fordras vissa regler och vissa
förundersökningar för att en debatt i våra andliga strider
skall bli något så när saklig och givande. En
till synes ganska banal sanning, men Hans
Larsson har bland annat modet att komma
med banala sanningar och förmågan att göra
dem levande. I sina resonemang, som kretsa
kring tre problemkomplex, värderelativismen,
den antiidealistiska Lundateologien och
nationalsocialismen, vill han framför allt hyfsa
ekvationerna, klara av en del definitioner,
belysa missförstånd och strider om ord för att
försöka nå fram till vad saken verkligen
gäller. Det är allvarliga frågor för författaren
själv och för samtiden, som han tar upp,
frågor, som förfölja oss i ständigt nya
skepnader. Det egenartade blir då den stillsamt
småpratande ton, i vilken de dryftas, det lugnt
förbindliga sätt, på vilket unga och gamla
himlastormare visas till sina rätta platser.
Endast i ett fall kan man förnimma en
mera irriterad darrning i den annars så
blida stämman. Det gäller professor Anders
Nygren, den nya Lundateologiens stridbare
ledare, som gjort upp räkningen med hela den
idealistiska traditionen i Geijers, Boströms
och Viktor Rydbergs land. Idealismen,
merendels ansedd som religionens bundsförvant,
blir nu ett hinder. Professor Nygren, som är
skolad i Hägerströms tankegångar, är
angelägen att befria tron från ett
komprometterande kompanjonskap med ett ohållbart
filosofem. Samtidigt uppträda också religiösa
motiv, som skola gå stick i stäv med den
förkättrade idealismen. Jag dristar mig
långtifrån att framföra någon egen mening i de
teologiska och filosofiska stridsfrågor, som
sakkunskapen här gör upp sinsemellan, men
vill dock påpeka en liten omständighet, ett
frågetecken i Nygrens marginal, som jag satt
dit ett par gånger och till min lättförklarliga
förnöjelse återfinner hos Hans Larsson. Det
rör sig om den nya teologiens vetenskapliga
metod. Som vetenskapsman vill Nygren icke
värdera, endast förklara, analysera fram det
karakteristiska och väsentliga. Något annat
bör tydligen inte heller vara hans avsikt, när
han tar ställning till förhållandet mellan den
kristna tron och den idealistiska filosofien. Nu
citerar jag Hans Larsson (sid. 44): ”När
professor Nygren skall ange skillnaden mellan de
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
