Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rinman: Hans Larsson och tiden - Anmälda böcker - Hans Larsson, Minimum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENRINMAN
två slagen av kärlek, Eros (den platonska
för-nuftsåtrån) och Agape (den kristliga
kärleken), säger han bland annat: Eros är
ego-centrisk, ’söker sitt’, agape är osjälvisk; eros
vill äga, agape vill skänka. Detta vill han ha
betraktat blott som en karakteristik, icke som
en värdering; till värderingen tar han icke
ställning. Ingen människa som kallas självisk,
i motsats till en annan som kallas osjälvisk,
skall nöja sig med förklaringen att man inte
vill ha sagt något ont därmed.” Längre fram
heter det om samma sak (sid. 114): ”När i
omedelbart sammanhang med denna
programförklaring (att det blott gäller en typskillnad,
ej en värdeskillnad) hela arbetets slutliga facit
blir den, att agape är den osjälviska kärleken
som icke söker sitt, och eros dess motsats,
att eros vill äga och agape vill skänka, så
får jag för mig att professor Nygren sätter
mera värde på agape än på eros, något som
han givetvis inte heller vill dölja, fastän han
begär av oss att abstrahera från det
förhållandet. Och när han i sina teologiska artiklar och
offentliga föredrag påyrkar en ny
reformation, varigenom erostanken skall fullt utrensas
ur kristendomen, så kan man ju inte tvivla
på den saken.” Det är detta synbara
dubbelspel mellan forskning och apologetik, som väl
i längden måste uppges till enderas förmån.
På samma sätt till exempel i numera biskop
Auléns ”Den allmänneliga kristna tron”. Han
säger sig icke åsyfta annat än låta de
äkt-kristna motiven framträda pregnanta och
renade från alla främmande tillsatser, men
det sker på ett sådant sätt, att läsaren inte ett
ögonblick svävar i tvivelsmål om Auléns egen
fullständiga anslutning till samtliga dessa
’motiv’. Det är ett räknestycke med facit
framme från början.
Man har för övrigt länge väntat på denna
uppgörelse. Andarna ha varit märkvärdigt
sena att röra på sig i detta fall. När det
uppstår en teologi, utrustad med den moderna
filosofiens skarpslipade vapen och en
utpräglat krigisk inställning till en hel massa
kulturens aspekter, som förut gällt såsom,
legitima, då bör det bli oro i lägret. Några
av parterna (mest de teologiska) ha tidigare
reagerat. Nu kommer svaret från den
humanistiska värdefilosofiens håll. Debatten artar
sig att bli spännande. Man avvaktar närmast
repliken från teologien. (En parentes: Då
Hans Larsson hela tiden kopplar ihop
professor Nygren och Barths likaledes
”antiidea-listiska” teologi, så kan det hända, att den
förre protestèrar. Man tycker sig ha sett rätt
bestämda försök att avgränsa Lundateologien
från den barthska, vilken senare ännu skulle
på ett negativt sätt vara beroende av den
idealism den vill bekämpa. De teologiska
frågeställningarna anses kunna frigöras från
allt slags förhållande till någon metafysik.)
Hans Larsson kallar sin egen åskådning för
humanism. Kärnan i denna humanism är
uttryckt i titeln på hans föregående bok:
gemenskap. Det är tron på att något gemensamt
finnes i människans natur, hennes sätt att
tänka, känna och vilja, och att detta
gemensamma förpliktar: existensen blir ett krav, det
potentiellt givna bör existentiellt förverkligas.
Det egendomliga med denna humanism är, att
den i likhet med den paulinska kärleken
fördrager allting, hoppas allting, uthärdar
allting. Den är en livsstämning, som ej låter sig
rubbas av några inkast. Får jag tillägga, att
det är den enda i längden uthärdliga
livsstämningen för den som inte är positivt
religiös, frälst? Den inomvärldsliga pessimismens
ihåliga humbug blir för övrigt belyst i det
ypperliga kapitlet ”Utan mening”.
I den personliga utformning den fått av
Hans Larsson är denna humanism präglad
av en positivt sökande, öppen men ständigt
rofylld blick, som återfinner något av sitt eget
på skilda håll (värdefull är bland andra
hänvisningen till Harry Martinson, sid. 158).
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
