Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gaston Backman, Människoraserna och moderna rasproblem, anmäld av Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Därför är också det avsnitt, som behandlar
människoblivandet i relation till
naturförhållandena väl ett av de svagare. Backman
hävdar tesen, att människans trädklättrande
förfäder inte alls av naturförhållandena drevs
till markliv och fick mänsklig gångfot utan
steg från träden, därför att hennes klätterfot
alltmer utvecklat sig till gångfot. Oavsett de
ytterst intressanta data angående
människo-fotens anatomi och utvecklingshistoria måste
det sägas, att avfärdandet av de tvingande
naturförändringarnas roll är ytterst
lättvindigt. Människoblivandet sammanfaller av alla
fynd att döma till tiden med den
klimatrevolution, som ledde till nedisningen, och
man har tänkt sig, att urskogsområdenas
reducering eller försvinnande tvang våra
trädklättrande förfäder ner på marken. Härtill
säger Backman (sid. 214), att ”de klimatiska
förändringarna helt visst försiggingo mycket
långsamt, så att de djur, vilka voro beroende
av det tropiska klimatet och dess växtvärld
hade gott om tid att under generationer
uppsöka allt gynnsammare områden, där klimatet
alltjämt var tillräckligt varmt och där
urskogar ännu dvaldes”. Men dels kan
isolerade urskogsområden helt ha försvunnit —
och dess invånare alltså saknat möjlighet att
förflytta sig inom slutet skogsområde — dels
måste en allmän stark minskning av den
tropiska urskogsarealen, innebärande
motsvarande minskade uppehällesmöjligheter för
aphorderna, ha drivit de livskraftiga, sig
normalt förökande djuren att söka sig andra
livsformer. Ungefär som i våra dagar de
genom människorna ändrade
näringsbetingel-serna drivit de sydafrikanska babianerna att
som riktiga rovdjur börja äta får!
En mycket allvarlig kritik måste också
drabba tabellen på sid. 34. Kombinationen
mellan de äldsta arkeologiska perioderna och
tertiärtidens geologiska perioder motsvarar på
sin höjd en ytterligt osannolik hypotes.
Siffrorna för de olika periodernas längd borde
vidare angivits som endast ungefärliga.
Men huvudvikten ligger tveklöst vid själva
rasindelningen och rasbeskrivningen. Här
synes författaren på ett mycket lyckligt sätt
ha genomfört den svåra dubbeluppgiften att
dels särskilja så klart och tydligt som
möjligt, dels framhålla hur ytterligt osäker och
svår en sådan uppdelning är, hur de olika
raskännetecknen övergår i varandra. Möjligen
skulle man önskat en mer utförlig diskussion
av själva rasbegreppet och ett ännu tydligare
framhållande av att de variationer i de
mänskliga arvsanlagen (synliga som egenskaper),
varpå rasindelningen grundas, i stor
utsträckning äro jämnt fördelade, så att rasbegreppen
endast motsvarar koncentrationspunkter. Att
det inte finns och aldrig funnits några rena
raser, utan att vår bild av en viss ”ras” blott
är en abstraktion, en icke-existerande typ till
vilken ett större antal människor inom en viss
trakt närmar sig.
Ur denna synpunkt beklagligt är, att de
talrika och värdefulla rasfördelningskartorna
införts utan textförklaring. Så visar kartan
över Europa olika färgfält, vilka utan
mellanrum gränsar till varandra och där varje färg
bär en viss rasbeteckning, till exempel den blå
färgen ”nordisk”. Men den blå färgen
omfattar, utom nästan hela Skandinavien, bland
annat nästan hela Tyskland, där den gränsar
emot alpin ras, och Storbritannien, där den
gränsar mot mediterran. Den mindre
sakkunnige läsaren får det klara intrycket, att varje
färg betyder en viss ras, alltså att Tyskland
till största delen är befolkat av nordisk ras,
med alpin befolkning längst i söder, England
av nordisk ras, som gränsar till
medelhavs-ras i de västra landskapen. I själva verket
betyder färgerna endast, att motsvarande ras
är den rikligast representerade inom området.
Men emedan det vanligen gäller blandning
mellan ett stort antal raser, behöver
huvudrasen inte ens omfatta mer än hälften av
befolkningen — närmare gränserna är det
oftast fråga om blott kanske en tredjedel.
Gränsernas rätta läge är även i många fall
ytterst ovisst. Den bestämda bild en dylik
karta ger är sålunda oberättigad och utan den
nämnda vetskapen om färgfältens betydelse
direkt felaktig.
Rasindelningen — sammanfattad i en
översiktlig tabell — förefaller i stort sett att vara
den för närvarande mest plausibla. Den
utförliga rasbeskrivningen, vilken på ett lyckligt
sätt grupperats efter geografiska
huvudområden, ger i allmänhet en klar typuppfattning,
både genom text och illustrationsmaterial.
Man skulle dock önska, att de europeiska
ras
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
