Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - D. C. Somervell, The Reign of King George the Fifth. An English Chronicle, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER,
och hela det brittiska imperiet med pompösa
festligheter, som för en utlänning synas
tillhöra längesedan svunna tider. Alla imperiets
tidningar, med undantag för de
kommunistiska, ha varit fyllda med devota
hyllnings-artiklar och dock torde väl knappast någon
tänkande brittisk medborgare tro, att den nu
regerande konungen personligen ingripit i de
skickelsedigra händelserna under hans långa
regering. Det är också inte så mycket kungen
personligen man hyllar, utan fastmer
kungen-symbolen för världsrikets enhet. I själva
verket är det ju också så, att kung Georg
betydligt mindre än någon av sina företrädare
själv kunnat utöva inflytande på
världsväldets politik; han har däremot skickligt
anpassat sig i den demokratisering, som det
brittiska samhället genomgått under det senast
förflutna kvartsseklet.
Det brittiska ”silverjubileet” har
naturligtvis givit anledning till en hel rad av populära
kungabiografier och skildringar av den
kungliga familjens liv i helg och söcken. I denna
bokflod är givetvis det allra mesta av ringa
eller intet historiskt eller litterärt värde. Ett
beaktansvärt undantag utgör emellertid
ovanstående arbete av D. C. Somervell.
Författaren tillhör sedan några år tillbaka det främsta
ledet av Englands amatörhistoriker och har
tidigare särskilt gjort sig känd genom ett
arbete om Disraeli och Gladstone samt en
briljant översikt över det brittiska imperiets
historia.
Somervell har varit nog klok att helt avstå
från försöket att teckna monarkens liv och
han har heller inte placerat regenten i
händelsernas centrum. Han har i stället nöjt sig
med att skildra den politiska utvecklingen i
England under åren 1910—35. Här ligger
sålunda en medveten begränsning, det finnes
mycket litet av kulturhistoriskt, ekonomiskt
och socialt material i detta arbete och
utblickarna på imperiepolitiken äro inte många.
Författaren har haft en särskild avsikt, då han
kallat sitt arbete för en engelsk krönika. Han
har därmed velat uttrycka sin uppfattning av
att stora delar av det material, som stått till
hans förfogande, ännu inte lämpa sig för en
vetenskapligt-historisk undersökning.
Riktigheten av denna uppfattning torde man nog
kunna diskutera. Inte minst i England ha ju
under de senaste åren ypperliga
samtidshisto-riska arbeten sett dagen.
Som arbetet nu är lagt, har Somervell i alla
händelser åstadkommit en sällsynt
underhållande och fängslande revy över de sista
decenniernas engelska historia, där personer och
episoder avteckna sig med filmatisk styrka
och tydlighet. De upprörda händelserna under
kung Georgs första regeringsår,
överhusreformen, suffragettrörelsen och den irländska
frågan ha väl redan sjunkit i glömskan genom
den stora katastrofen 1914, men ha av
Somervell väckts till nytt liv. Alldeles bestickande
är bilden av Asquith, den mest opersonlige av
alla det moderna Englands politiker. Åren
före krigsutbrottet visste alla i England, att
mr Balfour var filosof, att Sir Edward Grey
visste allt om Englands fåglar och ingenting
om främmande språk, att den gamle
Cham-berlain var hela imperiets ”Joe” och Churchill
dess ”Winston” och Lloyd George en
förfärlig rabulist. Men om landets premiärminister
visste man ingenting.
Enligt Somervell var nu detta lyckligt, att
Asquith vid krigsutbrottet 1914 kunnat bevara
denna opersonlighet, som underlättade det för
honom att stå över partierna och även fjärran
från kotteribildningarna inom det egna lägret.
Om detta är riktigt är svårt att säga. Faktum
är dock, att det inte var Asquith, utan Lloyd
George, som blev själen i krigskabinettet, och
det var också Lloyd George, som utåt
företrädde det brittiska kabinettets enhet och
krigs-vilja. Förspelet till världskriget är endast helt
kortfattat behandlat, vilket är fullt naturligt
i ett översiktsarbete av detta slag. Läsaren får
för övrigt ett starkt intryck av hur helt den
engelska politiken under våren och
försommaren 1914 dominerades av den irländska
frågan. I själva verket var det världskriget,
som hindrade England från att störtas i ett
förhärjande inbördeskrig. Lord Carsons
vanvettiga politik hade bragt landet till randen
av en avgrund och det visade sig i mars 1914,
att regeringen på grund av hans hänsynslösa
agitation inte längre kunde lita på armén för
att med vapenmakt, vilket man förstod skulle
bli nödvändigt, genomföra Home Rule för
hela Irland.
Världskriget utgör måhända det svagaste
partiet i detta annars så förträffliga arbete.
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
