Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
ÅLDERDOMSHEM
AV STEN
Ur ”Nässlorna blomma”, en roman under arbete.
På grund av att han hade rymt så mycket
från de sockenbönder hos vilka han varit
utackorderad, förflyttades han 1916 till ett
ålderdomshem av sten, byggt 1912.
Han var nu elva och ett halvt år
gammal och hade det året börjat växa, så att
ingen mer kallade honom ”pysse liten”. Dagen
för hans ankomst till ålderdomshemmet var
bestämd av socknen. Men det var ingen nere
och mötte vid stationen, så han fick leta
upp det själv. Det gick ju bra. Han hittade
det i en utkant av byn: ett ofantligt hus, byggt
av granit och vitrappat på hela fasaden, så
det var skrovligt som ett rivjärn och strävt
som huden på en sjöstjärna. Fyra våningar
högt var det, det högsta han sett. Två
skorstenar stora som skjul utsände en svart,
vältrande kommunal rök som var nästan lika
mörk som fabrikens i Hölje. Ju närmare han
kom huset, ju större blev det. Han gick
igenom järngrinden. Den såg ut som om
den varit virkad, med järnstänger till garn.
Grusgången, som ifrån denna grind krökte
sig i ett jätte-S fram mot Å. H., var bred som
landsvägen till Näsum. Allt var ofantligt.
Martin gick uppåt gången. Det gulröda gruset
prassade. Huset kom närmare. Han såg upp
längs dess vita rappning. Där uppe mitt på
stod årtalet: 1912. I detsamma stack en
människa ut huvudet där uppe — från
fjärde-våningshisnandehöjden — och spottade ner,
på lek. Martin såg med andakt hur det föll
som en stjärna och att det tog lång tid.
Själv stod han nu med sin lilla spånkoffert
i hand mitt på jätteesset av grus. Han undrade
vilken väg han skulle gå in i huset. Det var
inte byggt som han var van. Ingen glasveranda
med färgat glas låg framför och var finingång.
Nej, här var tre höga trappor av betong och
alla voro lika. Vilken skulle han ta? Inga hjon
syntes till. De voro samlade som vinterbin
inne i stenkupan och han stod som en
honungs-tjuv inför dess trefaldiga fluster. Då kom
plötsligt visen eller drottningen ut på mellersta
trappan och hon var verkligen vad han nästan
förmodat — en jättekvinna.
Hon hade ett vitt förkläde som passade till
husets rappning. Det gick från skuldrorna till
smalbenen. Hon hade lång näsa och svart hår
som var upplagt så att det liknade en svart
taklök. Hur stor var hon inte? Och hur vit!
Just då ropade hon och frågade om han var
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
