Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLDERDOMSHEM AVSTEN
den nye pojken. Joo, han gick tveksamt med
på det. Då steg hon ner från trappan och
hälsade honom. Hon verkade vänlig och mäktig,
och respekten gjorde honom så tafatt, att han
tog fel på spånkoffertens handtag flera gånger
och lyfte tomma luften. Mössan höll han i
handen. Han vågade inte sätta den på igen,
förrän hon sa till. Hon sa inte till och därför
följde han henne med mössan i handen. Så
gingo de in i huset från den mellersta
trappan. Det visade sig sedan att detta var
finingången. Innanför ytterdörren var Frökens
rum till vänster. Där fick han lämna sin
spån-koffert. Till höger var ingång till köket. Men
Frökens rum var för fint, så att hans
tafatthet stegrades till rädsla. De gingo därför
genast in i köket när Fröken märkte det.
Köket var stort och kokerskan hette Maria.
Hon var mycket mindre än Fröken. Hon höll
på med middagen: rotmos och fläsk. Inne
ifrån huset hördes hjonens brus. Maria
hälsade. Fröken log och klappade Martin på
axeln. I en skymt såg han hennes hand.
Han tyckte att hon hade för långa naglar;
fast i Kina har dom längre, tänkte han och
mindes en plansch. Dom har de där långa,
som liknar kvickroten i åkrarna. Nu öppnade
Fröken ännu en dörr och sköt honom sakta
framför sig.
De stodo i matsalen. Den var stor som ett
missionshus, i ett av hörnen stod en orgel.
Bordet var dukat med oräkneliga tallrikar.
På avstånd genom alla väggar hördes hjonen
brusa.
— Det är en timme till middagen, vi dukar
i god tid, så du hinner bada först, sade
Stor-Fröken och förde honom vidare ut i en
korridor. Denna var lång och dunkel och gick i
samma riktning som landsvägen till Näsum;
om man gick korridoren ända ut, var man en
bra bit på väg. Här inne påträffade de de
första hjonen. För Martin var det som om de
påträffat förvildade och nästan okända
folk
stammar, men i detsamma fick Martin se
Evige Jon från norra delen av socknen.
Honom kände han igen. Han var evighetens
ingenjör. Han höll på med maskiner som
gingo av sig själver i evigheters evighet. Han
kände dock inte igen Martin utan flydde
undan, öppnade en dörr och försvann skygg
och tyst. Nu hördes åter hjonens brus, men
det kom liksom från ovan, från de övre
regionerna i det hisnande huset. De som voro i
korridoren förhöllo sig tysta och smögo av
och an på tystnadstofflor av filt. De voro grått
och mörkt klädda, utom en av dem som hade
en glödröd nationalväst och silverkedja på
magen. Han såg på klockan tre gånger: Seså
ja! Nu visste pojken att han hade klocka.
Fröken hälsade på honom och kallade honom
Anders.
— Nååå, Anders, sade hon musikaliskt. Det
var ett vänligt talesätt som betydde så mycket
som: Nå, Anders, hur går det med humör och
hälsa och Gud fader? Hur går klockan? Går
välan bra, förstår ja, sackar inte eller så där.
— Jo då, Fröken, för allan del, sade
Anders.
— Så ska det låta, sade Fröken. Det var
talesätt.
De befunno sig nu inne i en svag gammal
virvel av hjon. Fröken med sitt vita
jätteförkläde stack upp över alla som ett fyrtorn. Hon
bröt av mot dunklet av doffel och ripsgarn
och vadmal, hon var det vita och fina i en
ruggig skata.
— Nååå, mina gubbar! sade hon.
Mannen med den glödröda västen höll sig
framme. Han svarade å de andras vägnar,
särskilt som han ju lyste med sin väst och sin
urkedja:
— Å jo, det knallar och går!
Martin hade hört detta förr. Det var
talesätt. Han såg på glödröda västen och på
silverkedjan som var av nickel. Han förstod
att denne gubbe med västen var särskild,
kan
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
