Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
från korridorerna som Snusets ande. Han satte
sig att stirra i glöden liksom katten. Då
började katten spinna, men liksom för sig
själv, liksom en indisk vis katt eller en katt
ifrån bröderna Grimms bok med sagor om
kvasthäxor och musikanterna som skulle till
Bremen. Skymningen blev mörker. Kanske
höll man brasskymning på det här fattighuset,
kanske skulle någon komma och värma sin
värk under stilla mummel och ve.
Det drog väl om en kvart eller en bra stund
och han föll i en sorts ro bredvid brasan och
den gamla spinnaren i nischen. Ibland voro
hans tankar inne hos Stor-Fröken, hos Tyra,
ja, mest voro de väl där, med ett
utplånings-dunkel brett lagt över Fröken Edit, hon med
sitt snustempel, sitt gamla, mörka, greniga
fattighus! Den där! En sån fattiggrotta med
riktiga gamla snustunnlar i. Tyra! Stor-Tyra!
Som han satt där i skymningen, som nu
blivit mörker, kommo ett par hjon ut från en
korridor och satte sig på en av bänkarna. De
sågo honom inte där han satt. En av dem satte
en krycka ifrån sig och ojade sig över ryggen
sin, ävenså höften, knäna, vaden, foten,
skuldran. Den andre tog på sin arm och nämnde
sin muskel, som nu var bättre, nästan skaplig,
Gud vare lovad och prisad. Efter hand kommo
de att tala om annat. Stor-Fröken avfärdades
på ett långsamt och smeksamt sätt som ”en
som fan i mej var mullig”, och pojken hon
hade med sig var väl en ny sockenspillra, en
tamp av någon holjegreve på en piga i saliga
gemak”.
Martin lyssnade, alltmer rädd att bli
upptäckt. Han borde ha sagt go afton då de
kommo, men han hade inte kommit sig for.
Han hade varit borta med tanken då de
kommo. Nu var det för sent, tyckte han.
Deras samtal gick vidare, kretsade lite i
socknen där ödet då och då hade gripit mot
ödet så och så, döden slog till och Anton kom
i jord och lyckan hade knorr uppå svansen.
Till slut döko de bort i sina egna, vida, dunkla
minnen, långt, långt från socknen, kommo till
Sidney och Malacka. Deras röster började
tona dovt i sin förtrolighets samspel, som kom
av bådas kännedom om det frammässade
ämnet. De sutto nu som mager. De voro två
gamla sjömän från teskeppens tid. Martin
glömde allt annat de sagt. Han vaggade med
dem, han gungade i dunkel med dem bort i
Stora saltets eviga blodsdröm.
De hade varit sjömän de två och sett en
brun danserska med klockor på sina lår i
Madras.
— Ja, det var då det, sade de och kryckan
slog takt.
De kände alla de gamla atlantriggarnas
ofantliga lakan, segelytor och
segelkompositioner, som bygga upp skonarens ansikte,
barkens ansikte, brigantinens och loggertens.
Längsta tamp på fartyg var jagarfallet,
kortaste strängplattingen på vaktklockans kläpp.
De talade om Havets sjutusen knopar:
valknopen, taljerepsknopen, stjärnknopen,
diamantknopen, Elisabets öga och Vindens öga.
En läxa som levt en gång, tusenvarierad,
hård. Från Australien fångade de sig fram
genom Ständiga västans vind- och vattenrike.
Från Ständiga västans isandade elände med
isens taggtråd som vita, stelnade blixtar i
tacklet satte de henne upp i en sista förtvivlans
länsningsritt. Under sviktade stumpar och ett
stormsegel andades de fram av den
australiska världsklothöftens blåkoleriska orkaner
och slungades en dag med beri-beri-mjuka ben
och sjukt tandkött in i nedre passaden. Lågo
knäfall på däck i dagar, dagar, skurade däcken
med pimpsten, disciplinen skrek
helvetes-strängt. Åt kolmöljiga Hull drevo vanklösa
Guds skepp med vete. De kommo från
Wooloo-mooloo, en stad som döpts av ett numera
utdött barbarfolk, djuriska människor med
flottiga bumeranger, barn som stannat i en
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
