Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLDERDOMSHEM AV STEN
tunna på hjul och med skaklarna i jorden.
På vägen hade någon spillt kalk. Det blev en
vit karta som liknade Celebes. Men Tyra sade
inget mer, så han kunde inte säga det då.
I stället togo de av en väg, genom en röd
grind. De voro framme. De sågo en klunga
rädda och blyga hjon som skockade sig och
betraktade dem. De mätte med blickarna så
länge de vågade de två som kommo uppåt
grusgången De vågade att rädda och skygga
stå kvar i det sista, men försvunno slutligen
då det nästan var för sent in i de många
utbyggnaderna och husen. De voro en annan
sockens hjon, nästan utländska hjon. Fröken,
som Tyra genast med ett utrop kallade kära
Edit, kom ut på trappan till det sjuarmade
fattighuset. De handtryckte och klappade
varandra, och pannkysstes och kindkysstes, ett
för kollegan, ett för kamraten, ett för vännen.
— Kära du! Kom in! Kom in i min prakt!
Och en pojke har du med dej. Ja, här finns
barn att leka med medan vi Föreståndarinnor
ha en del att tala om, jaaadå, för allan del ja,
gå in till Stig och Sigrid, min gosse, och lek,
gå den här vägen! Hon öppnade en
farstudörr in till en korridor som var mörk som en
snusdosa och lång som en repslagarbana.
Milt — säger milt — förde — säger förde
eller sköt — hon in Martin där och stängde
häftigt stilla dörren sedan hon övertagit
paketen. Martin såg och kände att Tyra tänkte säga
något, men hon hann inte. Kaskader av ”kära
lilla”, ”gode gudar”, ”milda makter” kommo
alltför tätt. Han hörde dem gå in i Fröken
Edits rum — troligen två eller tre rum,
ty deras röster försvunno längre och längre
bort. Martin gick ledsen in i korridorens
långa snusskymning. Här och där stack ett
hjon ut huvudet genom någon av de många
dörrarna, det var gubbavdelningen.
Flintskallar och snövita luggar stucko fram.
Under-givna ögon, milda ögon, fromma ögon, dumma
ögon och onda ögon, sågo ut på korridorens
vandrande parvel som motvilligt och sakta
gick att söka en som hette Stig, en som hette
Sigrid.
— Han som var med Stor-Fröken, sade en
av gubbarna plötsligt, ska han flyttas hit tro,
är han en oäktingsunge?
Martin gick förbi dem utan att se på dem.
Vid ändan av korridoren vek denna av i en ny,
lika lång korridor, där blev han stående lite
för att tänka.
De kallade henne Stor-Fröken. Det var
alltså fler än han som tyckte att hon var stor
och väldig. Men kanske tyckte de ändå inte
att hon var så stor. Han kanske tyckte hon
var större. Vad visste väl de om någon
Stor-Fröken. Han log hånfullt och sade: Pytt
fjantar! för sig själv i dunklet.
Var just något det här! Han betraktade
hånfullt tilja för tilja i korridorgolvet, lät
blicken fara på sned full av hån hän över
varje spånt i panelväggen. Han gjorde det
många gånger, snedare och snedare. Ju
snedare det blev, så att ögonen nästan vrickade
sina glober, ju hånfullare skulle det drabba
väggen, den sällsamt idiotiska.
Han såg på dörrarna till gubbrummen och
började göra jämförelser med sitt fattighus
och det här. Fy fan ett sånt fattighus! Ännu
en gång stämplade han med ögonen riktigt in
sitt hån i golvet, tilja för tilja, och fortsatte
sedan ända till korridorens slut, stolt över sitt
fattighus.
Vid ändan av korridoren vidtog en sorts
hall. Där voro utställda några bänkar, ett par
fotpallar och i en kakelugn brann eller rättare
falnade en glödbrasa, utgäspande ett
fattig-stugusken på tre blomkrukor med
igelkotts-liknande nåldynekaktusar och en gammal
sömnig katt som låg i fönsternischen och utan
att jama eller röra sig såg in i glöden.
Martin satte sig på en av bänkarna. Det
hade börjat skymma och skymningen rann
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
