Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Krypande liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
KRYPANDE LIV
Fruktträd och slån blommade vitt och skärt
kring stugorna och nere vid stranden växte
blå förgätmigej. Den lilla herrskapsflickan
från staden gick och plockade dem på
söndagsförmiddagen, hon gick ända ut bland
tuvorna och klev på dem. Jag stod längre upp
bland häggarna som nyss blommat slut och
jag kände en underlig hunger i bröstet när
jag såg den flickan. Det ringde fridfullt i
kyrkan och det var varmt och lugnt.
Jag var son till kördrängen Stål vid
herrgården och jag hade ett helt år haft
fabriks-plats i staden. Nu hade jag varit hemma utan
arbete en månad, jag fick sparken för
opp-käftighet. Jag hade aldrig varit något för att
arbeta utan väntade ständigt på att något
skulle hända som befriade mig från alla
bekymmer.
Här nere vid sjön var allt oförändrat sedan
jag som sjuårig vallade korna. Det ringde i
kyrkan då också och jag tänkte med glädje:
”Nu är klockan elva.” Så räknade jag
gillande hur många av korna hade lagt sig och
svor över de andras glupskhet som ännu gick
och mumsade i gräset och vassen.
Sedan var det en dag för — låt mig se —
sex år sedan. Lugnt och sensommar, vassen
och starren hade fått bruna frostfläckar.
Vattnet var mycket klart och några små fiskar
simmade sakta från land när jag kom. Ibland
stötte de nosen mot ett vasstrå så att det
skälvde till. På bottnen rörde sig
besynner
liga smådjur, gråa och femkantiga. Man
kunde få för sig att ett barn roat sig med att
klippa ut dem ur gråpapper.
Små, små bobbor steg hastigt till
vattenytan, stannade ett ögonblick och återvände
till bottnens skyddande skog av multnade
växtdelar. Sommarens sista sländor, blå som
beryll, flög sakta rasslande med vingarna
över den orörliga vassen. Stod man alldeles
stilla kunde de sätta sig på handen eller
rocken, rörde huvudet på den smala halsen
och dåsade till i den oväntade värmen.
Flickan klev på tuvorna och ibland satte
hon handen över ögonen och tittade ut över
viken. Jag såg på henne från häggarna och
tänkte på hur bra hon passade ihop med
solen, söndagen, tuvorna och viken. Jag hade
ingen tanke på att visa mig eller tilltala
henne fast jag hade bästa kostymen på mig.
Hon gick så tätt förbi mig att jag kunde
se hennes lilla uppnäsa och de blå ögonen
som log mot något i fjärran. Hennes ben
vindade en aning utåt men det gjorde ingenting.
Jag undrade i alla fall hur det kunde komma
till. Hon hade väl haft engelska sjukan när
hon var liten och eftersom hennes föräldrar
var herrskap så kunde de inte ge sig till att
tro på pastorskan Hägglöfs rissmörjning. Den
smörjan hade gjort mina och mina syskons
ben raka och starka vilket min mor inte
underlät att ofta framhålla.
Röken steg blå ur skorstenarna och jag
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
