Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Krypande liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN F RIDEGÅRD
begrep att statmororna höll på att tillreda
den vätska som kallades förmiddagskaffe. Hos
oss bestod den av ett svart cikoriavatten till
vardags, endast på söndagarna skramlade
kaffekvarnen högtidligt. Medan alla barnen
var små satte mor alltemellanåt i gång med
att baka knallar till kaffe. Hon gjorde en deg
och rullade ut långa strimlor av den, skar av
halvtumsbitar och gräddade dem bruna. Sedan
brände hon dem ytterligare i en långpanna
tillsammans med några förvånade kaffebönor
så att de skulle smaka kaffe.
Cikorian kallades intubi och framställdes
av den blå vägvårdans rot. Jag betraktade
ofta den vackra blå blomman och ställde den
inte till ansvar för sin underjordiska mission.
Intubien kostade fem öre biten och saknades
aldrig hos oss. Medan vi var små bar de
svarta, avlånga bitarna alltid spår av
huggtänder, vi kunde aldrig lära oss att det inte
var lakrits.
Jag tvekade en stund mellan
förmiddagskaffet och flickan som just försvann som en
ljusning mellan träden. Till sist valde jag att
gå hem till kaffet, helst som gångstigen
lockande slingrade sig genom gräset i den
riktningen. Jag var aldrig glad åt att trampa
direkt på gräs och blommor, jag tyckte att
jag på något sätt inte var värd att kliva på
denna levande, doftande matta med mina mer
eller mindre smutsiga fötter med sina fula tår.
Gångstigen gick in i en tätare dunge och
antydde med en liten glänta mellan träden
var den tänkte komma ut igen. Två
söndags-klädda pojkar stod och slog på en granstam
för att få kråkhonan att flyga ut ur sitt bo
som satt likt en rishög i toppen. Då jag gick
förbi viskade den ena pojken till den andra:
— Den där lången kunde nog ta
kråk-äggena utan te klättra opp han.
Varpå båda satte näven för munnen.
Jag sade ingenting till pojkarna men tog
deras anmärkning som ett nytt bevis på att
ondskan är människornas barn medfödd och
följaktig från vaggan till graven.
Far och mor tystnade när jag kom in och
jag begrep därför att de talat om mig. Det
började väl oroa dem att jag inte fick någon
ny plats. Jag gjorde inga riktiga tag för att
få en heller. Och så ser ju en tvåmeterskarl
mycket mera arbetslös ut än en liten knatte
som kan smita in lite varstans och göra sig
omärklig. Jag bar emellertid på en del oklara
planer, om någon tid. skulle jag göra något
tusandjävligt av ena eller andra slaget.
Huvudsaken var att jag på något sätt fick folk att
tala om mig och den lilla herrskapsflickan att
beundra mig.
På ett stort stycke var skogen fälld
föregående vinter och timret bortkört. Grenarna
låg kvar metertjockt, inflätade i varandra.
Godsägaren erbjöd mig att få kvista upp dem
och lägga dem i meterhögar. Han påpekade
samtidigt att det var en skam att gå utan
arbete, stor och lång som jag var. Han erbjöd
mig ynkligt lite betalt, vilket däremot var på
sin plats och ingen skam.
Jag gick dit ooh tittade en solvarm dag.
Far, som hoppades att jag skulle börja med
riset, hade redan slipat en avbruten lie åt mig
att kvista med. Han hade lindat en säcktrasa
om skaftet för att jag inte skulle få blåsor
i händerna.
Millioner arga skogsmyror krälade på
kvistarna och jag måste stampa oavbrutet för att
få dem att ramla av mina ben som de
oförtrutet angrep. Där kvistarna låg tunnare stack
det upp gräs, nässla och smultronblom. Stora,
mossiga stenar som i årtusenden slumrat under
granarna, fann sig plötsligt blottställda för
solen och vindarna.
Jag kände en nästan fysisk motvilja för att
angripa det oöverskådliga granrisfältet med
min skära. Vägrade jag skulle domen som
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
