Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Krypande liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRYPANDE LIV
— Tammetusan. Mellan tolv och ett och
det ser ut som busken skulle brinna. Far min
såg det själv.
— Vad önskade han sig då?
— Han var full och glömde att önska till
det var för sent. Han talade om det för mig
men det har aldrig blitt av för mig att gå.
— Det är samma fel med dig som med
far din, anmärkte mor, du är full varje
midsommarnatt. För resten ska man inte röra i
sånt som är förborgat. Det kan låta bli att
vara bra.
Det samtalet tänkte jag på senare när jag
stod vid majstången och såg folket vicka och
speta efter ett skrikande dragspel. Flickan
stod ensam ett stycke ifrån och ett par
konjakssupar gav min ande mod att gå och prata
med henne.
Inte vet jag vad jag sade till henne men
det var en helg att bara få stå intill henne.
När jag berättade legenden om ormriset som
blommade föreslog hon själv att vi skulle gå
och titta på det vid midnatt. Nu skulle vi
skiljas så att ingen såg att vi gick bort i
sällskap. Jag gick upp i skogen för att ingen
skulle se på mig hur svinaktigt glad jag var.
Nu borde jag kunna berätta hur
stämningsfullt det var när vi gick bort i natten flickan
och jag, hur skogen stod tyst och blommorna
doftade. Det förekom nog allt det där men
inte tänkte jag något vidare på det. Men när
vi kom till en grind kände jag en vild lust
att göra någonting ovanligt och så fann jag
mig flygande mot grinden i avsikt att ta ett
jätteskutt över den. Naturligtvis slog
skänkarna mot översta ribban och jag dök på
skallen över grinden och ner i kofållan där
korna stått tätt. Ingen kunde beskylla dem
för att ha hållit tätt i alla fall och jag fick
händer och knän fulla med koskit och lera.
Flickan kom fort genom grinden och hennes
ansikte uttryckte oro och förvåning. Men hon
skrattade inte och jag hoppades Gud skulle
löna henne för det.
— Ni galning, sade hon milt. Vad kom
åt er?
Hon rev gräs och hjälpte mig att torka av
cheviotsknäna. Jag tvättade mig i ett kärr och
fick en liten doftande näsduk av henne att
torka händerna på. Jag, långa nersmetade
elände fick hennes näsduk och hon hjälpte
mig att snygga upp mina byxben fast hon inte
var längre än ett av dem.
Vi satt på en bergknalle bland kärleksört,
fetknopp och missne. Vi höll utkik på några
ormrisknippen framför oss och jag beskrev
för flickan att ormriset är högre och tätare än
ormbunkarna. Flickan svarade att hon hört
att jag hade gott huvud och troligen skulle jag
kunna bli något med tiden. Jag hörde på med
inre jubel och beslöt att bli något alldeles
förbannat.
Inte behövde vi säga många ord, hon räckte
mig sin lilla näve och jag höll den timme
efter timme. Det ljusnade och fläckarna på
mina byxor framträdde tydligare. Strax
nedanför vår sittplats gick en gångstig och där kom
två bröder som bodde i skogsbygden och
cyklade hem.
— Ja, nu har den här midsommarafton
gått, sade den yngsta när de var mittför os-s.
— Ja, åt helvete me’n, svarade den äldre
buttert och båda försvann med vevande ben
utan att ha sett oss.
Torpkorna kom uppifrån storskogen och
gick ner till sjön för att dricka och deras
skällor ringde stilla. Deras mular flöt på
vattnet mellan näckrosbladen medan
svansarna fläktade efter bromsar som redan var
i farten.
En fast tryckning av den lilla näven och en
blå blick i min när vi skildes kom mig att
ana att livet nu stod framför mig med två
fingrar allvarligt höjda — arbetet och kvinnan.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
