Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - John Elmgren, Minnet, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”God dag, min papiljotterade dam!” och
”Schafkopf” prövade på ett effektivt och
nervpinande sätt minnets, särskilt
hörselminnets, kapacitet. Den som är starkt bunden av
minnesmaterialets ordningsföljd, av ramsan,
är akustiskt lagd; en böjelse att dela upp
materialet i grupper tyder däremot på visuell
begåvning. — Författaren berättar i ett
roande kapitel om fenomenala
minnespresta-tioner. Det gäller en tysk professor och en
norsk dam, som vid experiment uppnådde
övernormala minnesresultat i fråga om siffror.
Båda tillhörde den visuella typen, men medan
professorns inre rekonstruktionsschema bestod
av en abstrakt och förenklad men ganska
trogen kopia av verkligheten, visade hans
kvinnliga konkurrent prov på den högsta
tänkbara konkreta och fantasibetonade,
dramatiskt levande föreställningsförmåga.
Siffrorna tänkte hon sig placerade i rum med
bestämda egenheter, de kunde böjas, vikas,
stoppas in i håligheter och hängas upp på
väggen, tänkas sticka fram ur lådor och fickor
och så vidare, de konkretiserades till personer
med psykologiska egenskaper och livligt
intressanta öden, som dramatiskt spelades upp
på en inbillad scen. Med olika metod nådde
de båda minneskonstnärerna alltså ungefär
samma resultat.
Om man frågar en person hur många
snörhål han har i sina skor eller vad som stod på
gårdagstidningens tredje sida eller ber honom
exakt beskriva en femkronesedel, så minns
han det inte — såvida det inte är en apart
och kuriös person med ett egendomligt
specialminne eller en tvångsmässig böjelse att
belamra sitt minne med bråte. Minnet bevarar
det väsentliga och karakteristiska. Det
förenklar, stryker under och färglägger enligt
konstnärlig metod; våra erinringar och
minnen äro tavlor — inte fotografier —
tillkomna genom en invecklad skapande
procedur. Författarens framställning kunde kanske
ha vunnit något i liv och åskådlighet, om han
här och var hade använt skönlitteraturen som
källa för sina karakteristiker av
minnesfunktionen, till exempel i kapitlet om ”Minnet
och känslolivet”, där författaren generellt,
men utan konkreta exempel, beskriver hur
temperamentstypen, den affektiva
dispositionen, påverkar strömmen av minnen. Litet var
torde ha upplevt perioder när endast
”mörkhyad hågkomst” dyker upp ur det förflutna.
Med vilken luciditet minns inte Charlotte
Bronte oförrätter. Sigrid Undsets första minne
är en handling av trots, Carl Laurins är ett
angenämt varmbad. I Edmund Gosses
klassiska barndomserinringar möter man den
minnets djupa intensitet som är själva
förutsättningen för en levande reproduktion av det
längst förflutna. Från de få händelserika och
normala perioderna av sin barndom bevarar
Gosse inga som helst minnen. Men en
fascinerande exakthet utmärker hans
rekonstruktion av den bisarra puritanska miljön och
barnets intellektuella och moraliska värld.
Minnet har förkastat och uteslutit allt som
inte har relation till huvudtemat: den
smärtsamma dissonansen mellan två temperament.
I sin instruktiva och mångsidiga utredning
av ämnet sätter författaren fingret på
åtskilliga populära vanföreställningar om minnet.
Han vidrör bland annat den intressanta
frågan om minnet i den sociala värderingen.
Minnet har som bekant där inte något lysande
anseende, och man hör människor beklaga sig
över sitt dåliga minne på samma sätt som den
besvikne fadern säger ”Han är lat..om sin
telnings mindre lyckliga resultat i skolan.
Författaren påpekar det så kallade ”idiotminnet”
som en tänkbar orsak till minnets svagt
erkända position. Möjligen innebär också ett
visst slag av gott minne en hämning vid
produktivt arbete; störtfloder av faktiska
minnes-detaljer borde kunna släcka en skribents
entusiasm — kanske finns det trots allt en
motsättning mellan utpräglad
minnesbegåv-ning och originalitet. Men på det hela taget
framgår det av docent Elmgrens utredning, att
ett gott minne nödvändigt hör till en god
begåvning. Det är minnet man lever på.
Skadas minnet, så skadas sammanhanget i vårt
inre liv. ”Solange das Gedächtnis dauert”,
skriver skeptikern Lichtenberg i en
hypokond-risk reflexion, ”arbeiten eine Menge Menschen
in einem vereint zusammen, der
zwanzig-jährige, der dreissigjährige u. s. w. Sobald
aber dieses fehlt, so fängt man immer mehr
und mehr an, allein zu stehen, und die ganze
Generation von Ichs zieht sich zurück und
lächelt iiber den alten Hilflosen.”
Margit Abenius
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
