Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eric Linklater, Magnus Merriman, anmäld av M. A. - Carl Grimberg, Världshistoria VI, anmäld av J. E. - Kjell L. Kumlien, Med svenskarna och Engelbrekt, anmäld av B. E. - J. L. Hartmann, Sveriges riksdag under fem århundraden, anmäld av B. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mustigt, starkt underlag. — Kapitlen om
Orkney tycker anmälaren bäst om. Med
oförminskat munter och fantasirik vältalighet
förtäljer författaren där om något alltmer
mustigt, starkt och utsökt — en bondes
rotfasthet och en lärd poets samhörighet med
landets historia, ända bort till sträv, heroisk
forntid. M. A.
Carl Grimberg: V ärldshistoria. Folkens
liv och kultur. Sjätte delen. Medeltiden II.
Norstedts. 6: 50.
Den nya volym av det stora
monumentalverket Grimbergs världshistoria, som sedan
någon tid föreligger, behandlar några av de
mest fascinerande kapitlen ur medeltidens
historia. Korstågen äro föremål för en brett
lagd skildring, som ger utrymme för ofta
briljant tecknade porträtt av helgon och kejsare,
av Bernhard av Clairvaux och Fredrik
Bar-barossa. Som alltid hos Grimberg äro
forskningens senaste resultat noga observerade och
läsaren avtvingas onekligen beundran inför
författarens enorma beläsenhet på de mest
skilda områden. Det är inte endast den yttre,
politiska utvecklingen, som uppmärksammas.
De sociala och ekonomiska faktorerna äro
riktigt iakttagna och rikligt utrymme har
givits åt korstågstidens kulturella och
religiösa liv. Kapitlet om mäster Eckehart är ett
exempel bland många på Grimbergs förmåga
att ge livfulla och konkreta personteckningar.
Det är emellertid inte endast korstågstiden
som behandlas i denna del. Skildringen föres
fram ända till hussitkrigen i början av
fjortonhundratalet och bjuder bland annat på en
utmärkt skildring av det schweiziska
edsförbundets uppkomst samt en väl gjord
redogörelse för den tyska hansans uppbyggnad
och struktur. Volymen avslutas med en analys
av den italienska renässansen, som måhända
är det allra skickligast gjorda partiet. Liksom
i de föregående delarna återfinner läsaren
även i denna volym utförliga och pålitliga
litteraturförteckningar. B. E.
Kjell L. Kumlien: Med svenskarna och
Engelbrekt. Ett femhundraårsminne.
Norstedts. 4: —.
Minnena av vår första riksdag och av
Engel-brekts deltagande i dess uppkomst ha i år helt
naturligt satt sin prägel på den
populärhistoriska litteraturen. Docent Kumliens arbete ger
en förträfflig, vetenskapligt och litterärt
högtstående översikt av Engelbrektstidens historia
och är fyllt av nya och i många fall
övertygande synpunkter på det engelbrektska
upproret och dess orsaker. Denna lilla förträffligt
illustrerade bok kastar också skarpt ljus över
de sociala och ekonomiska förhållandena i
senmedeltidens Sverige samt är byggd på
egna självständiga forskningar. Engelbrekt
och hans insats i vårt lands historia är för
närvarande ett av de mest omstridda
problemen i svensk historieforskning. Kumliens
arbete rymmer många försiktigt formulerade
och säkert dokumenterade inlägg i den debatt,
som sedan länge pågår bland svenska
historiker om Engelbrekts betydelse för den svenska
riksdagens uppkomst och det svenska rikets
nationella samling. För alla, som vilja få en
objektiv överblick av denna lärda diskussion
och därjämte en fängslande skildring av några
av de mest dramatiska momenten i den
slutande medeltidens nordiska historia, är
Kumliens arbete en utomordentlig vägledare. B. E.
J. L. Hartmann: Sveriges riksdag under
fem århundraden. Studentföreningen
Ver-dandis småskrifter n:r 377. Bonniers. —: 85.
Denna nya verdändiskrift ger med
anknytning till årets riksdagsjubileum en god och
klar översikt av den svenska
folkrepresentationens uppkomst och utveckling.
Författarens avvisande av året 1435 som riksdagens
födelseår synes vara alltför knapphändigt
motiverat. Hans lilla textkritiska
undersökning av rimkrönikans ordalydelse verkar
knappast övertygande, i synnerhet då han helt
åsidosätter vår främsta auktoritet, Sven
Tun-bergs analys av texten i det stora
samlingsverket ”Sveriges riksdag”. Själv framför
Hartmann det följande året, 1436, som det mest
sannolika årtalet för representationens
tillkomst. Diskussionen saknar emellertid på
denna punkt varje fundamental betydelse, då
det är uppenbart, att det måste vara under
något av de upprörda åren 1434—36, som
Engelbrekt begagnar sig av ett slags
folkrepresentation, företrädande alla det dåvarande
svenska samhällets sociala huvudskikt i sin
kamp för den nationella samlingen. Hart-
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
