Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Lawrence of Arabia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
han fullbordat sin avhandling, vilken han
vägrade att låta trycka, därför att han inte
ansåg den god nog, återvände han till
Orienten, där han dels arbetade vid British Museums
utgrävningar i övre Mesopotamien, dels låg
ute på långa resor och vandringar genom
Syrien, Palestina, Egypten, Mindre Asien och
Grekland. Vid krigsutbrottet, då han redan
hade tillbragt fyra å fem år i de bortre
Medelhavsländerna, placerades han i Kairo, i
upplysningst jänst, där det bland annat tillföll
honom att åstadkomma den rapport över de
turkiska kommunikationerna i Mindre Asien
och Syrien som Kitchener, orolig över
Egyptens säkerhet, begärde vid tiden för
Gallipoli-halvöns evakuering.
I riket Hejaz — alltså det arabiska
kustlandet längs Röda havet, från, Sinaihalvön i
norr till något nedanför Mecka i söder —
satt denna tid som lydfurste under turkarna
sheriffen Hussein (krävande, som hans titel
anger, härstamning från profeten), en slug,
viljestark och misstänksam gubbe, kanske av
en viss senil envishet, bevandrad i den
turkiskorientaliska politikens irrgångar sedan den
tid då Abdul Hamid höll honom i förvar i
Konstantinopel. Han hade fyra söner, Ali,
Abdulla, Feisal och Zeid, vilka tack vare
familjens fångenskap fått en modern
uppfostran. När världskriget brutit ut och Turkiet
slutit upp på centralmakternas sida,
uppmanades Hussein — förvaltaren av
muham-medanismens heligaste plats — av sina
turkiska herrar att biträda förklaringen om
”Jehad”, det heliga kriget mot de otrogna,
vilket var avsett att få en brand att slå ut i
Englands asiatiska och nordafrikanska
besittningar. Oviljan mot inkräktarna, vilka
dessutom frivolt sammanblandade teologi och
politik. då de själva gått ut i striden med kristna
allierade, kom Hussein att vägra och i stället,
under ett sinnrikt diplomatiskt spel med
turkarna, drivet av Abdulla och Feisal, förbereda
sin anslutning till engelsmännen, därtill
påverkad även av att hemliga representanter för
de undertryckta folken i Syrien och
Mesopotamien kallat honom till ledare vid ett
planerat uppror. Den allmänna tron på
Tysklands slutliga seger, Dardanelleräventyrets
följder, Turkiets raska åtgärder mot syrierna
samt Englands svårigheter att lämna bistånd
kommo dock Hussein att dröja med
krigsförklaringen mot turkarna till 1916. Men
upprorets kraft började snart tyna.
I likhet med några av den krets i Kairo,
till vilken han hörde, trodde Lawrence —
eller närde den förhoppningen — att
araberna voro kallade att efterträda turkarna som
ledande makt i Främre Orienten. Turkiets
politiska och moraliska förfall hade han lärt
känna under sina resor, och även om han
tilltalades av de anatoliska soldaternas enkla
direkthet och frånvaro av levantinsk
inställsamhet, så repellerades han långt starkare av
den boskapsaktiga tröghet och döda lydnad
han ansåg sig kunna konstatera hos dem.
(Under kriget kom han att känna ett otåligt
förakt för dem, blandat med vämjelse: dels
fann han dem dumma, och dels lämnar han
— en engelsman med långt drivet sinne för
det exakta, vilken stavar alla tyska ord och
namn rätt — exempel på de grymheter i den
gamla armeniska stilen, som de hade för vana
att begå.) Däremot fanns det i hans själ ett
fönster som vette mot Arabien och öknen.
Genom ”Revolt in the Desert” är känt
hur Lawrence, övertygad att upprorets
stillastående var att tillskriva dålig ledning, for
ned till krigsskådeplatsen för att finna vilken
av Husseins söner som kunde betraktas som ett
kort att hålla på, och hur han raskt
konstaterade — ett vackert arbete i genren — att Ali
var för rättskaffens, Abdulla för fet, klok och
välbalanserad, Zeid för kylig, men att Feisal
ägde de profetegenskaper som med lämpligt
praktiskt bistånd kunde tänkas sätta öknen
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
