Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Lawrence of Arabia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
hope and without guides, in conditions mad
enough to break the bravest nerves. Yet their
sections held together, in firm rank, sheering
through the wrack of Turk and Arab like
armoured ships, high-faced and silent. When
attacked they halted, took position, fired to
order. There were no haste, no crying, no
hesitation. They were glorious.”
Liksom profeterna gingo ut i öknen, gick
Lawrence, i ett senare skede av sitt liv, in i
kasernen och tog värvning, vilket även det,
för en överste, är ett sätt att hänge sig åt
försakelse och enslighet. Mot krigets slut, på sin
trettionde födelsedag, erinrar han sig hur han
fyra år tidigare hade bestämt sig för att bli
adlad och gjord till general. Nu, när detta
var å prendre, avstod han, dels av princip,
dels för att straffa sig för att han med sådan
lidelse pockade på makt och berömmelse,
dessa köttets lockmedel, om vilka han talar
med tonfall som snudda både vid kristna
frihetsidéer och indisk världsförnekelse och
självutplånelse. Men även späkningar kunna
lända till ära; och vad tänkte han om sina?
Människosinnet är som ask i ask: vem finner
den innersta?
Heidenstam, som även besökt araberna och
färdats i öknen (vilkens minnesgåvor
mottagarna tyckas omsorgsfullt förvara och länge
ha i bruk), har en gång, i ”Djävulens frestelse”,
uttryckt idéer liknande dem som kommit att
inverka på Lawrence, meditativa men
svarande mot dennes på aktiv verklighet inriktade:
”Mot tredje dagens afton, just då allt det
medförda vinet var tomt och hans följeslagare
började tröttna och knota, mötte skaran på en
ödslig bergsträckning den vandrande Messias.
Han hejdade vagnen och pekade ned mot
sandhavets vidder under dem i solnedgången
och sade: ’Du frestade mig en gång på öknens
berg. Du bjöd mig kvinnorna, lustgårdarna
och Cesars purpur. Är du en man, så vill jag
fresta dig med djupare ting. Jag vill giva dig
öknen, om du faller ned och tillbeder mig.’”
De flesta minnas kanske de magnifika rader
som bilda slutet i den tilltalades svar:
Skall jag tysta mitt folk? Skall jag dämma min älv?
Skall Djävulen falla av från sig själv?
Skall min ungdoms lära jag stena
för ett minne som överröstar mitt blod,
för min levnads största stund, då jag stod
med dig i öknen allena?
Vi möttes som män och ej blir jag din träl,
men intet lockar en manlig själ
så djupt som att dröjande väga
de livets frukter som handen stjäl
och krama dem sönder och säga:
Det är bubblor blott, som lånt solens färg,
mot den enda timman på grubblarnas berg.
Jag säger dig, vandrande mästare,
du är större än jag som frestare!
Vid underrättelsen om hans död betecknade
honom Winston Churchill som den störste man
England fostrat under de två senaste
århundradena. Säkerligen var han en stor man och
ett geni, därtill författare till samtidens bästa
bok, även om ingen, som det förr i världen
sades uppe på Island, är den tappraste av alla.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
