Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Meurling: Maxim Gorki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXIM GORKI
begäret, som fixerar oss och berövar oss
förnuftet, planlösheten i handlandet och, som
i Karamoras fall, intelligenslivet, när det
renodlas därhän, att det förlorar kontakten med
de enkla mänskliga känslor, vilka ensamma
på allvar kunna binda oss vid tillvaron.
Ett fullödigt mästerverk är Gorkis nästa
arbete, romanen ”Släkten Artamanows verk”
(1925), som i en skildring av en borgarsläkts
öden under tre generationer vill ge ett
tvärsnitt av bourgeoisiens utveckling i Ryssland.
Grundläggaren av väveriet är en urvuxen
bonde, som nyss befriats från livegenskapen.
”Nu har vår tsar och herre givit oss friheten”,
utropar han med sitt knipsluga, bondska
självmedvetande, ”vi måste förstå: vad menade
man med det? Utan beräkning släppes inte en
gång ett får ur stallet och här har man givit
ett helt folk, många tusen fria. Det betyder:
tsaren har förstått, att det inte finns mycket
att hämta hos herrskapen längre, de leva upp
allting själva. Furst Georgi kom redan innan
vi blevo fria själv på det och sade till mig:
ofrivilligt arbete är ofördelaktigt. Och nu
anförtror man oss att arbeta fritt. . . Nu måste
var och en visa, vad han duger till. Adeln står
inför sin undergång, nu äro ni själva
adelsmän, förstår ni?” Med oerhörd företagsamhet
utvidgar han sin fabrik, och med arbetsfolket,
som friskt och kraftigt strömmar in från
landsbygden, umgås han som en like. Han är
en kraftkarl, en stor älskare, en människa full
av liv och glädje.
Men redan sonen, Pjotr, är av ett mindre
format. Det är en gammaldags, torr herre,
som utför sitt arbete som en maskin, och en
maskin är också hans hustru, där hon går i sitt
hushåll och varje kväll beder om söner inför
ikonen, innan hon kryper i säng och villigt
lägger sig hos sin man. Endast en gång
kommer Pjotr på allvar ur gängorna. Det är, när
han efter att ha brutit med sin son, i Nischni
Nowgorod får se den stora kokotten dansa
naken på ett piano, hamnar bland
glädjeflickorna och i ett måttlöst, veckolångt superi.
Av hans två bröder blir den ene, som är
puckelryggig och söker begå självmord på
grund av hemlig kärlek till Pjotrs hustru,
munk och tillbringar sin tid med att bedja
för den rika släkten, den andra är en sprättig.
bisarr herre med liberala idéer. Han bildar
förbindelselänken med barnen, medan Pjotr,
fången i hopplöst antikverade föreställningar
om människorna och världen, blir
ohjälpligt efter.
Under Pjotrs tid brister det patriarkaliska
bandet mellan arbetarna, försvagade redan i
andra generationen, och fabrikören, som blir
allt rikare och rikare, fullständigt. Väveriet
blir ett helvete, där remmar och hjul äro
huvudsaken, där luften är kvävande tjock
och människomaterialet hänsynslöst förbrukas.
Ännu värre blir det under hans söner. En av
dem blir visserligen socialist, men förvisas
brutalt från hemmet. Fadern ångrar sig,
stoltheten hindrar honom dock att taga det första
steget till försoning. Den, som övertager
fabriken, har, skeptisk och flegmatisk som han är,
bara sinne för livets enklaste njutningar. Den
enda oro han har är hans tysta, medvetet
knappt ens tillstådda fruktan för arbetarna,
som börja röra på sig. När boken slutar,
ligger den nittioårige Pjotr på sitt yttersta,
halvt borta från världen. Revolutionen är i
full gång, arbetarna ha besatt hans hus och på
sängkanten sitter den gamle, apokalyptiske
trotjänaren Tichon, vilken sett alla brott och
allt elände, som beledsagat familjen
Artamanows uppstigande, och kraxar: ”Ni äro
bedragare. Ni ha levat av bedrägeri. Det ser man
nu. Man har blottat er, klätt av er .. .”
Den rikedom och kraft, med vilken den
andliga utvecklingen i Ryssland under den epok,
som boken behandlar, skildras, kan här inte
ens antydas. Men ännu djupare och bredare
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
