Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kjell Strömberg: André Gide och kommunismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELL STRÖMBERG
ANDRÉ GIDE
OCH KOMMUNISMEN
André Gides ”omvändelse” till
kommunismen har kommit mycket bläck att flöda. Den
har helt enkelt varit de sista årens stora
litterära ”händelse” i Frankrike. Den har
diskuterats med samma iver som exempelvis
Mau-rice Barrès’ omvändelse från en
intelligens-aristokraiisk jagkult, som han för övrigt
delade med den unge Gide, till den integrala
nationalismens blod- och rasevangelium under
Dreyfusprocessens dagar. De många religiösa
omvändelser, som man både före och efter
kriget kunnat inregistrera i den litterära
världen, ha icke på långt när kommit samma
buller åstad, och vägen till Damaskus har
ej sällan visat sig vara en bred autostrada
till den akademiska odödlighetens portar —
åtminstone i form av den prismanna, som
beseglar en litterär karriär. André Gide har
valt att titta in genom den trånga porten till
kommunismens problematiska, bland goda
fransmän i varje fall högst impopulära
framtidsland, och han har med vanlig uppriktighet
sökt motivera sin nya ståndpunkt, sedan han
väl tagit ut steget. Det har huvudsakligen skett
genom de dagboksutdrag, som publicerats i de
senaste årgångarna av La Nouvelle Revue
Frangaise; en första samling dylika ”Pages de
Journal” har för övrigt redan utkommit i
bokform. Men Gide har inte heller tvekat att
direkt blanda sig i dagens kamp och göra sin
visserligen ganska svaga röst hörd vid rent
politiska väckelse- och protestmöten under
de upprörda tider, som Frankrike genomgått
sedan februarihändelserna i fjol. Nu i juni
öppnade han med ett även på motståndarhåll
uppmärksammat programtal den
internationella författarkongress, som samlats i Paris
för att söka få till stånd en intellektuell
enhets-front mot det fascistiska kulturhotet.
Hur förhåller det sig nu med Gides
kommunism? Är det fråga om en djup och fast
grundad övertygelse, en verklig
frontförändring, eller är det bara en provisorisk
försvars-linje, en ny etapp på denne rolöse vandrares
väg mot ett ständigt vikande mål? Därpå kan
man finna ett uttömmande svar i en
nyutkommen liten volym, ”André Gide et notre temps”
(N. R. F., 5: —), som utgör det stenografiska
referatet av en högeligen intressant debatt i
ämnet med Gide själv som frivillig
svarande och ett antal framstående representanter
för olika åskådningar som obönhörliga men
mycket urbana inkvisitorer. Debatten hölls i
våras i den livaktiga diskussionsklubb, som
samlas varje lördagseftermiddag i en liten
lokal vid Rue Visconti — den smalaste av
alla smala gränder i Quartier Latin, men
rikare än de flesta på klassiska skuggor: den
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
