Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kjell Strömberg: André Gide och kommunismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELL STRÖMBERG
ANDRÉ GIDE
grundades av några akademiska
”dreyfusar-der” och gör nu som vid starten skäl för sitt
stolta namn: Union pour la Vérité. Till för
ett par år sedan var det Paul Des j ardins,
tilllika stiftare av det bekanta humanistklostret
i Pontigny, som förde klubban vid dessa fria
meningsutbyten; hans efterträdare, Georges
Guy-Grand, filosofilektor även han, har visat
sig äga samma osvikliga sinnesnärvaro och
förmåga att tillrättalägga även de kvistigaste
och ömtåligaste konflikter. I den stora
Gide-debatten, som lockat ett par hundra personer,
fast den lilla salen erbjuder sittplats åt högst
ett femtiotal, kommo de mest vägande inläggen
från nykatolskt håll — icke så underligt, då
det är på detta håll man numera finner den
konservativa kritikens stridbaraste pennor —
men även den fascistiska ideologien var
lyckligt representerad, och naturligtvis saknade
debattföremålet självt icke slagfärdiga sekun-
danter. Det var, kort sagt, en minnesvärd
lördagskväll, som gav genljud i den ”stora
pressen”, och några glimtar av debatten borde
kunna intressera även svenska läsare.
Det är som konsekvent apostel för
individens av alla vedertagna religiösa och
moraliska band ohämmade självutveckling Gide
hittills framträtt och utövat ett obestridligt
inflytande på en hel generation. Han har själv
lagt särskild tonvikt på, att han givit
förkvävda, socialt bannlysta och förut stumma
instinkter fri talan i litteraturen — kanske,
medger han nu, med någon överdrift av
sakens betydelse, men det hade gällt att bryta
ett starkt motstånd. Därvidlag står han —
mutatis mutandis — på samma linje som
Lawrence i England. Hans övergång till
kommunismen skulle alltså betyda att även han
omsider funnit det nödvändigt att ålägga sig
en social disciplin. Det var i varje fall den
tes, som inledaren, den radikale unge
kritikern Ramon Fernandez, summariskt
utvecklade. Men Gide själv ville icke medge, att
hans nya kommunistiska åskådning betingade
något offer av individens frihet annat än som
ett provisorium. Problemdebatten finge anstå,
medan det kämpades på alla fronter för
elementär människorätt. Det nya Ryssland var
för honom det största försök som någonsin
gjorts att realisera denna elementära
människorätt: en materiell organisation, som, i den
mån den blev genomförd, skulle ge varje
individ samma utgångspunkt och därmed den
andliga kulturen ett friare spelrum än i någon
annan hittills prövad samhällsform.
Kristendomen, som ursprungligen eftersträvat samma
mål, hade gjort definitiv bankrutt, sedan
kyrkan förvandlat den till ett verktyg för
imperialistiska och kapitalistiska intressen ...
— Kristendomen, invände Jacques
Mari-tain, som jämte Henri Massis förde
nykatolikernas talan, har endast haft fattiga tvåtusen
år på sig att verka i en förstockad värld. Vi
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
