Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Kröniketolkning - Anmälda böcker - Hjalmar Alving, Isländska sagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRÖNIKETOLKNING
Hjalmar Alving: Isländska sagor. Bonniers. 7: 50.
Recenserad av BERTIL MALMBERG
Den samling isländska krönikor som lektor
Hjalmar Alving nyligen översatt och utgivit
betecknar första volymen av ett mäktigt
serieverk, vilket beräknas utkomma i fem delar.
Det föreliggande bandet består, kan man säga,
av tvenne, stundom motiviskt förbundna, men
sinsemellan ganska olikartade sagoföljder,
vilka domineras, den första av den
mång-tydige, ur en demonisk klärobskyr verkande
Snorre gode, den andra av laxdalingarnas
ljusomstrålade hjälte, den ädelt öppne
stormannen Olav Hoskuldsson, ett fulländat
resultat av raslegering mellan nordiskt och keltiskt.
Redan denna första volym ger oss en
föreställning om de isländska sagornas rikedom
på händelser och äventyr; det är ett upprört
och likväl av en monumental enformighet
kännetecknat liv som krönikans aldrig
mattade episka flöde bär fram till oss.
Självhävdelsen, såväl ättens som den enskilda
människans, har — åtminstone i den första av
dessa sagoföljder — alltigenom karaktären av
ett kategoriskt imperativ, till den grad
förpliktande, att vid sidan därav alla andra
moraliska fordringar förefalla underligt
overkliga. Även där humanare ideal skymta (såsom
fallet är i den andra sagoföljden) bibehåller
självhävdelsen, fastän kristnad, alltfort sin
betydelse som högsta etiska maxim, låt vara med
uppgivande av sin absoluta supremati. Det
är detta som ger de isländska sagorna deras
monotona tycke men visserligen också deras
utpräglat manliga, tragisk-högtidliga resning.
Den som skriver dessa rader kan icke pröva
översättningen på dess trohet och saknar
möjlighet att avgöra med hur pass stor och
berättigad licens urkunderna brukats. Men även
om man är okunnig i norröna och föga
hemmastadd i ättesagornas invecklade
mönster, kan man likväl konstatera mycket stora
förtjänster hos tolkningen. Översättaren har
med fin estetisk takt bemästrat den konflikt
som givet måste inställa sig under arbetet på
en så ömtålig uppgift. Det är två ytterligheter
som här i lika mån kunna bringa på fall de
bästa bemödanden. Man kan till den grad
eftersträva nordisk kärvhet, att det hela blir
obegripligt eller åtminstone konstlat. Vår
litteratur kan uppvisa flera exempel på de
språkliga missfoster som kraftgenial nordiskhet
avlat med pedantisk purism. Eller man kan
offra åt en tendens, som givit modern
bibeltolkning dess tycke av banal beskäftighet:
lusten att göra sig alltför gemen, att tala med
alltför lättflytande tunga, att föredra de
färglösa uttrycken framför de vresigt genuina och
anstränga sig att med en bro av språklig
trivialitet överbygga svalget mellan forntid
och nutid. Det är ett misstag, när man tror,
att det märgfulla eller buret högtidliga i
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
