Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Kröniketolkning - Anmälda böcker - Hjalmar Alving, Isländska sagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K R Ö NIK E T O L K NI N G
ålderdomliga texters ordval och språkliga
åtbörder icke tillhör texternas ursprungliga
karaktär utan alltigenom är en romantisk
illusion, som beror på tidsavståndet och vår
egen tillbakablickande subjektivitet. Ty ett är
säkert: det råder alltid en växelverkan mellan
ett tidevarvs språk- och levnadsstil, och vi
missförstå och förvanska bägge dessa värden
hos ett skede, gestaltat efter heroisk-mytiska
eller av sed och tradition helgade normer,
när vi översätta dess skriftliga dokument i
enlighet med vår egen hållningslösare epoks
uppfattning om språklig naturlighet. Lektor
Alving har emellertid funnit en vacker
medelväg mellan de två frestelser vilka hota varje
tolkare av en kronologiskt fjärrbelägen
litteratur. Man kan hos honom tala om en
verklig balans mellan omdöme och språklig
fantasi, oundgänglig för varje god översättare
men särskilt viktig, när det gäller en så
riskfylld uppgift som den föreliggande. För att
bestyrka lovorden tillåter jag mig anföra
följande utan mycket letande funna exempel på
en mönstergill prosa:
”Därpå steg Unn upp och sade, att hon
ville gå till den kammaren, där hon brukade
sova. Gästerna bad hon roa sig var efter sin
smak. Folket skulle man undfägna med öl.
Unn skall ha varit högväxt och kraftigt byggd.
Hon gick med raska steg genom
gästabuds-salen, och alla menade, att hon var ännu en
ståtlig kvinna. Männen drucko om kvällen,
tills det tycktes dem tid att gå till sängs.
Dagen därpå gick Olav till Unns, sin
farmoders, sovkammare. Och när han kom in i
kammaren, satt Unn upprätt mot
huvudgärden. Hon var död. Olav gick då in i
storstugan och omtalade detta, och folket tyckte,
att det var märkligt, hur Unn till sin döddag
bevarat hållning och värdighet. Blev nu firat
på en gång Olavs bröllop och Unns gravöl.
På gillets sista dag flyttades Unn till den
hög, som uppkastats för henne. Hon lades
i ett skepp i högen, och mycken egendom
höglades med henne. Därefter igenkastades
högen.”
Tolkningens kvalitet framgår tydligt nog
av ett citat som detta. Översättaren sovrar och
vrakar bland tillgängliga uttryck, och av
tvenne synonymer väljer han gärna (ehuru
alltid med nogräknad urskillning) den som
har burskap i äldre svenska eller på annat
vis ter sig högrestare. Men han går jämnt så
långt i sin förkärlek för tunga, mättade ord
och sällsynta vändningar som det är möjligt
utan att hamna i det tillgjorda eller skurrila:
det blir varken pastisch eller anakronism.
Kännaren och artisten understödja varandra
och ha tillsammans uppnått ett språkligt
resultat, som verkar med frostig sprödhet och
manlig återhållsamhet: en stil av utpräglat
vinterlig doft och smak. Att av denne förnäme
tolkare med tiden erhålla en representativ,
levande edition av de förnämsta isländska
sagorna är därför en utsikt, som man hälsar
med spända förväntningar.
Det är välbekant, att berättelserna om de
norska stormansätter vilka emigrerade till
Island icke äro sagor i vanlig mening utan
historia. De ha en mycket hög verklighetshalt;
förmedlade av traditionen ha de behållit sin
tillförlitlighet mest på grund av landets
insu-lära situation, havets konserverande
inflytande, den begränsade miljön. Men om man
sålunda har allt skäl att ofta betrakta dem
som historiskt trovärdiga dokument, när det
gäller isländskt liv, får man emellertid akta
sig att generalisera, att tillmäta dem någon
allnordisk, någon bestämdare panskandinavisk
typicitet. De förhållanden ur vilka de
framgått äro av så egendomlig beskaffenhet och
så präglade av utvandrares och kolonisters
livs- och samfundsproblem att de vad den
övriga Norden angår endast tillåta mycket
tveksamma slutsatser. Detta gäller för övrigt
hela den fornisländska litteraturen, ej blott
de autoktona ättesagorna; ty med vilka ämnen
den än sysselsätter sig, alltid har den sin
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
