Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pär Lagerkvist: Det lilla fälttåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET LILLA FÄLTTÅGET
djävlar. Smådjävlar var också inte utan skäl
vad man allmänt kallade dem, och detta namn
upptogs även i hemlandet men där som
heders-benämning och smeknamn. Man hade fullt
upp att göra bara med att söka värja sig. Till
sist kunde man dock sätta stopp för deras
framfart och även våga sig på några smärre
motangrepp. Det hela stannade sedan av för
en tid och man fick andas ut.
Barnen höll ju nu en stor del av landet
besatt. Men detta var ej alltid så lätt.
Befolkningen tyckte inte vidare om dem, den visade
sig inte vara särskilt barnkär. Det påstods att
man sköt på de små från husen och att man
lade sig i bakhåll för dem när de kom i
mindre avdelningar. Ja, man hade funnit barn
som spetsats på pålar eller fått ögonen
ut-stuckna, sades det. Det fanns inte heller något
tvivel om att dessa berättelser i många fall
var sanna. Befolkningen hade alldeles tappat
besinningen, befann sig tydligen i
fullständigt raseri, och då det var en militärt nästan
oduglig nation och deras grymhet därför inte
kunde få något naturligt uttryck sökte de ta
revansch genom de gräsligaste handlingar. De
kände sig översvämmade av alla de
främmande ungarna som av en besvärlig ohyra
och visste inte till sig utan bara slog ihjäl
var de kom åt. För att få illdåden att upphöra
brände barnen den ena byn efter den andra
och arkebuserade dagligen en massa
människor, men förhållandena blev inte bättre för
det. De vedervärdiga dåden av dessa fega
franktirörer vållade dem verkligen stora
svårigheter.
Därhemma väckte berättelserna om detta
helt naturligt den starkaste indignation. Man
upprördes över att ens små soldater
behandlades på detta sätt, och av personer som inte
hade något med kriget att göra, av en
barbarisk civilbefolkning som ej hade någon
aning om vedertagna och rättsliga former.
Ändå större upphetsning förorsakade likväl
en händelse som utspelades en tid efter det
stora slagets slut inom det ockuperade
området. En löjtnant som befann sig på
promenad ute i landskapet kom till en bäck där
en stor, fet gumma låg och klappade byk. Han
frågade henne om vägen till en by i närheten.
Gumman, som väl misstänkte honom för att
ha något i sinnet, genmälte härtill: Va ska
du där å göra, ge dej hellre hem till mor din!
Löjtnanten drog då sin sabel för att hugga
ner henne men gumman fick tag i honom och
lade honom över knät, varefter hon dängde
honom så länge med sitt klappträ att han blev
fullständigt mörbultad och inte kunde sitta på
flera dagar efteråt. I sin häpenhet kom han
sig inte för att företa sig någonting, fast han
hade fullt med vapen överallt på sig. Ingen
fanns dess bättre som bevittnade händelsen,
men det var order om att alla illdåd från
befolkningens sida skulle anmälas på
kommandoexpeditionen och löjtnanten anmälde
därför också detta som hade hänt med honom.
Härav fick han visserligen ingen glädje, men
han hade i själva verket inget val, då han ju
måste lyda order. På detta sätt kom alltså
händelsen ut.
Den väckte en utomordentlig förbittring,
inte minst bland de hemmavarande. Den
skändliga handlingen var en nesa för landet,
en förolämpning som knappast kunde avtvås.
Den innebar en medveten kränkning av
krigföringens enklaste lagar av detta militärt
fullkomligt okunniga folk. Överallt, i press, i
propagandatal, man och man emellan, uttalades
det djupaste förakt och avsky över dådet.
Löjtnanten som så uppenbart dragit skam över
armén fick inför samlad trupp sina
officers-epåletter avslitna och förklarades ovärdig att
vidare användas i fält. Han skickades
omedelbart hem till sina föräldrar, som tillhörde
en av landets mest kända familjer, men som
nu måste dra sig tillbaka i obemärkhet i en
avlägsen landsända.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
