Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pär Lagerkvist: Det lilla fälttåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄR LAGERKVIST
Gumman däremot blev en hjältegestalt
bland sitt folk oeh föremål för dess hänförda
beundran. Under hela kriget stod hon och
hennes gärning som en samlande nationell
symbol som man såg upp till och som eggade
till fortsatta ansträngningar. I den rika
diktningen från deras förtvivlade frihetskamp
blev hon sedan ett omtyckt motiv, en
synnerligen populär figur, levandegjord otaliga
gånger under tidernas lopp, än på ett
drastiskt, folkligt sätt, som tilltalade den bredare
publikens smak, än som en heroisk
kvinnogestalt med patetiska drag, för att efter hand
övergå till att bli mer och mer legendarisk,
omspunnen av saga och myt. Enligt somliga
versioner blev hon arkebuserad av fienden,
enligt andra levde hon ända till sin död,
älskad och ärad av sitt folk.
Denna händelse bidrog mer än något annat
att öka förbittringen mellan de två länderna
och till att kriget fördes med allt större
hänsynslöshet. På sensommaren, innan höstregnen
började, gjorde bägge arméerna ovetande om
varandras planer på en och samma gång en
våldsam offensiv, som på båda sidor var av
en ödeläggande verkan. På stora frontavsnitt
utplånade trupperna fullständigt varandra, så
att ingen enda överlevande fanns kvar. Några
fredliga invånare i trakten som ännu befann
sig vid liv och vågade sig fram ur sina källare
trodde att kriget var slut för att alla var
fallna. Men snart kom nya avdelningar till
och började striden igen. Stor förvirring
uppstod på andra håll av att man i anfallets hetta
sprang förbi varandra, så att man måste vända
sig om för att kunna kämpa vidare, och av
att somliga delar av linjen rusade före, andra
inte, så att man befann sig både framom och
bakom där man också befann sig och gång
på gång angrep sig själv i ryggen. Striden
rasade på detta sätt med utomordentlig
häftighet och man sköt samtidigt från alla håll och
kanter. När man äntligen hörde upp och
kunde överblicka situationen visade det sig
att ingen segrat. På bägge sidorna hade man
lika många fallna,
tolvtusenniohundratjugu-fyra, och härarnas ställning var efter alla
angrepp och reträttrörelser alldeles densamma
som vid slagets början. Man enades om att
bägge tillskriva sig segern. Därefter
började regnet skvala och man grävde ner sig
i skyttegravar och satte upp taggtråd att
fastna i.
Barnen blev först färdiga med sina, då de
sysslat mera med sådant, och inrättade sig på
bästa sätt nere i dem. De kände sig snart som
hemma. Smutsiga och fulla av löss levde de
där i mörkret som om de aldrig gjort något
annat. De fann sig lätt till rätta, med barns
förmåga att anpassa sig. På fiendesidan hade
man det svårare med detta, man vantrivdes
och längtade till livet ovan jord som man var
van vid. Inte så barnen. När man såg dem
i deras små gråa uniformer som var alldeles
ingrodda med lera och deras små gasmasker
kunde man inte tro annat än att de fötts för
denna tillvaro. De kröp in och ut som små
sorkar i hålen ner till jorden och kilade kvickt
kring i gångarna och jordkulorna. Och vid
anfallen på deras underjordiska hålor var de
genast uppe på bröstvärnen och bet ifrån sig
med blint raseri. Det blev eftersom månaderna
gick alltmer prövande med detta hopplösa
och uppslitande liv som satte uthålligheten på
svåra prov. Men de miste aldrig modet och
kamplusten. Bland fienden stod man ofta inte
ut med påfrestningen, det skenbart
meningslösa i alltsammans ledde till att många blev
fullständigt apatiska. Men de små reagerade
inte så. Barn är ju också egentligen mer
lämpade för krig och har mer nöje av det, medan
äldre efter en tid ledsnar, tycker det är tråkigt.
Pojkarna tycktes alltid finna det hela lika
spännande och särskilt ville de gärna bo som
nu. De hade också en mera naturlig
hjordinstinkt, sammanhållningen och kamratskapet
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
