Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo Tolstoy d. y.: Leo Tolstoy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO T O L S T O Y D. Y.
LEO TOLSTOY
T i 11 t j u g u f e m är s m i n n e t av hans död,
den 20 november 1910
Tjugufem år ha nu förflutit sedan hela
världens tidningar innehöllo den sensationella
underrättelsen, att Leo Tolstoy rymt från sitt
hem och allvarligt insjuknat i stationshuset
vid den lilla ödsliga byn Astapovo.
Jag bodde då med min egen familj i Paris,
där jag ägnade mig åt skulptur, och — ehuru
jag på sommaren själv besökt mitt gamla hem
på Jasnaja Poljana och på nära håll sett vad
som där försiggick mellan mina föräldrar —
kunde jag av paristidningarnas telegram icke
riktigt sluta mig till innebörden av vad som
hänt min far; jag förstod dock genast, att han
lämnat hemmet i en onormal
sinnesförfattning; annars skulle han aldrig ha gjort det.
När nya telegram meddelade, att min fars
tillstånd förvärrats, tog jag första expresståg
till Ryssland i hopp om att ännu få återse
honom i livet.
Men några timmar före Moskva, på
morgonen, vid stationen Borodino — dit min far en
gång rest för att studera det kända slagfältet,
som han beskrivit i ”Krig och fred” — fick
jag i tidningarna läsa nyheten om hans död.
Jag hade ett djupt intryck av hur starkt
alla de människor reagerade, som på
stationen och på tåget läste denna nyhet. Vi hade
alla förlorat en människa, som förenat oss
inbördes och sagt oss ord, som vi väl aldrig
riktigt trott på men som dock väckt våra
bästa känslor och förhoppningar. Dessa ord
hade nu tystnat för evigt.
Jag kom till Jasnaja Poljana själva
begravningsdagen. Tusentals ungdomar från Moskva,
bondfolk, nyfikna och ridande lantpolis, allt
detta utgjorde en underlig, upprörd,
heterogen massa, som följde kistan, då vi bar den
från den lilla järnvägsstationen Zazeka (nu
Jasnaja Poljana) hem till gården. Främst
tågade bönderna från vår by, Jasnaja Poljana.
Utspänt mellan två störar buro de ett skynke
med inskriften: ”Ditt minne skall aldrig dö
bland Jasnaja Poljanas bönder.” Fullt riktigt
uttryckte de härmed de känslor, som allmänt
väckts genom deras gamle greves och
godsherres död. Minnet av denna ovanliga
människa skall aldrig dö. Då vi kommit hem,
fetälldes kistan öppen upp på ett bord i det
rum, där min far skrivit sina bästa verk och
där han genomkämpat sin religiösa kris. Då
fick folkmassan — som sträckt ut sig i en
ändlös kö långt ut i trädgården under
lindalléerna — tillåtelse att komma in och skänka
den döde sin sista hyllning. Jag ställde mig
i kön för att icke bryta mot den allmänna
ordningen.
Då jag nått fram till kistan, över vilken
min farbror Nikolaj Nikolajevitjs
marmorbyst stod på sin vanliga plats i en väggnisch,
och händelsevis kastat en blick på bysten,
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
