Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Elvin: Stora Hästens flykt - Anmälda böcker - Sven Hedin, Stora Hästens flykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL ELVIN
avsett. Det finns nog på ett par stäjlen
ansatser till avmattning, vilket nästan får
anses oundvikligt, sedan författaren i den
djärvt skisserade inledningen lagt fram
inbördeskriget i hela dess ryslighet och gjort
det på ett så mästerligt sätt, att han drivit upp
läsarens förväntningar till det yttersta. Men
i allt väsentligt följer man
Hedinexpeditio-nens öden med starkt intresse. Under den
långsamma framryckningen mot väster
händer egentligen ingenting, men man känner att
det är lugnet före stormen. Luften surrar av
rykten, ingen vet just någonting med
bestämdhet, men över den lilla modiga truppen svävar
Stora Hästens ande olycksbådande. Man
förstår så väl Hedins många suckar vid tanken
på Gobiöknens söndagsfrid, på ”den gamla
tysta, fridfulla öknen, där inga människor
och inga djävlar hålla till”. När sedan hoten
övergå till bister verklighet, visar Hedin sin
förmåga att berätta med all behövlig kraft
och fart. Till bokens bästa partier hör den
hemska natten i Korla, då de få svenskarna
vaka innanför porten till sitt hus, under det
att tunganska rövare plundra runtomkring och
alla stadens hundar skälla ut sin harm över
människornas försyndelser. Något som också
etsar sig in i minnet är porträttet av Stora
Hästen, äventyraren med världserövrarplaner
och charmörtalanger. Hedin mötte aldrig Ma,
och det är nog en av orsakerna till att han så
väl fått fram det gåtfulla hos honom, ”den
gulbleka, likfärgade hästen, den bleka dödens
sinnebild”. Det är inget teatertrick i boken
att Stora Hästen så effektfullt undviker att
visa sig, och jag misstänker nästan att Hedin
själv tror på vad turkarna påstodo om Stora
Hästen: ”Han dör inte, och så länge han seglar
omkring på öknens hav som ett spökskepp,
blir det ingen frid i denna del av Asien.”
Man vet sedan gammalt, att Hedins
ovanliga och ohämmade berättartalang haft
benägenhet att fara fram litet vårdslöst med
superlativen, när det gällt honom själv och
hans prestationer. Men i denna bok, där han
spelar rollen av den ansvarstyngde ledaren
som i trängda situationer predikar lugn och
sansning för sina yngre kamrater, har han
lagt av det mesta av denna öppenhjärtighet.
En del finns ju alltjämt kvar. Var och en har
ju rätt att få vilka idéassociationer han vill,
men nog stannar man oförstående inför Hedins
parallell mellan bondetåget 1914 och hans
eget uppbrott mot Hami, Sinkiangs östra port.
När han talar med de maktägande om sina
planer, sker det ”i gnistrande och tändande
ord”, och det är från höga rymder han ser
ned på människornas ävlan: ”Från vår
synpunkt är kriget mellan Sheng och Ma
Chung-yin blott ett sekundknäpp på historiens ur.”
Uteslutande charmerande är den lilla reflexion
som åtföljer upplysningen om att en av Mas
kommendanter läst den kinesiska
översättningen av en Hedinbok: ”Han var alltså ingen
underhuggare av det vanliga analfabetiska
slaget.” Det är för resten väl, att dessa
smådrag alltjämt finnas med, ty annars skulle
man inte helt och hållet känna igen Sven
Hedin, upptäckaren, äventyraren och
egocent-rikern i en och samma helgjutna person.
Till slut vill jag inte underlåta att ge ett
citat från den originella episod, då den
flyende Ma Chung-yin skramlar fram i
lastbilen bredvid den svenske missionärssonen
Hill. I denna brådstörtade färd undan hämnd
och död behåller Ma sin obesvärade uppsyn
och har ohejdat roligt åt de historier som
den humoristiskt lagde svensken serverar
honom. Men en sak vägrade denna hårdföra
Stora Häst att fatta, och det var, ”att chefen
vid nära sjuttio års ålder stod ut med en så
svår resa som vår”. I den punkten är nog
många här hemma ense med
tungangene-ralen, och i likhet med Stora Hästen betänker
man säkert det obestridliga sakförhållandet
med en icke så liten tillsats av beundran.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
