Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Elvin: Stora Hästens flykt - Anmälda böcker - Sven Hedin, Stora Hästens flykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORA HÄSTENS FLYKT
en säkrare kontakt med den väldiga
ytter-provinsen. Det är ju bekant, hur svårt Kina
har haft under sitt permanenta orostillstånd
att värja sina utmarker, och för Sinkiangs del
var situationen sedan lång tid tillbaka
bekymmersam. Inre stridigheter hade i åratal sargat
provinsen, och utifrån hotade det livaktiga
intresse som Sovjetryssland, England och
Japan ägnat och ägnar dessa marker. I spetsen
för ”Sui-yan-Sinkiang Highway Expedition”
gjorde så Hedin i oktober 1933 sitt uppbrott
från Peking. Som en första karakteristik av
färden kan nämnas, att den var beräknad till
åtta månader men kom att kräva sjutton. När
man då på våren 1935 återkom till Kina, hade
Hedin varit med om en resa som han själv
kallar den farligaste och äventyrligaste under
sina femtio år som Asienforskare.
Den nu utkomna boken har hämtat sitt
ämne från denna färd. Men den utgör inte
någon totalskildring därav utan är tänkt som
den första länken i en trilogi. Händelserna i
”Stora Hästens flykt” utspelas under februari
och mars 1934, det vill säga de mest
dramatiska och nervpåfrestande månaderna under
hela färden, och bokens titel är icke blott
suggestiv utan också fullkomligt träffande för
innehållet. När Hedins lilla bilkaravan
kommer in i Sinkiang, befinner sig landet sedan
flera år i ett flammande inbördeskrig. Efter
otaliga blodiga förvecklingar står nu till sist
kampen mellan den kinesiske
militärguvernören Sheng Shih-tsai och
generalen-lyckoriddaren Ma Chung-yin. Denne är tungan, det
vill säga tillhör en kinesisk folkgrupp som
bekänner sig till islam, och efter betydelsen
av hans namn kallas han bland Hedinmännen
för Stora Hästen. Vid tiden för bokens
händelser står Ma inför sitt fall, och allt vad som
här berättas hänger på det intimaste ihop med
hans flykt, som i sitt bisarra förlopp äger
drag av saga och brutal verklighet på samma
gång. Det är Hedins bilar som Ma behöver,
och de flesta expeditionsmedlemmarna sitta
snart som fångar i Korla, medan bilarna och
deras chaufförer tvingas hjälpa Stora Hästen
att fly. Situationen är minst sagt farlig: om
man också klarar sig med livet i behåll ur
Mas grepp, har man sedan de anstormande
regeringstrupperna, vilka knappast komma
att uppskatta bilkaravanens samarbete med
tunganhären. Emellertid är ödet så gynnsamt,
att boken kan sluta på ett sätt som i dylika
fall endast brukar gå för sig i diktade
historier: alla läsarens vänner dra sig oskadda
ur klämman. Gång efter annan under
läsningen betänker man med häpnad, att ett krig
som detta kunnat äga rum utan att ge eko i
Europa. Hela skådespelet är sannerligen
värdigt det besynnerliga kinesiska riket, landet
som enligt Thorild Wulffs slående utsago är
”nutid och medeltid och upp-och-nervända
världen på en gång”.
Utan tvivel är ”Stora Hästens flykt” en
övertygande bok. Den intar för övrigt en
ganska ovanlig ställning inom Hedins
produktion. Visserligen får den anses som en
reseskildring, men den skiljer sig ändock i
viktiga avseenden från de flesta av Hedins
böcker. Författaren har uppenbarligen strävat
att ge sitt verk karaktär av slutet drama, med
snäv tidsbegränsning och utan utvikningar åt
andra håll. Den vetenskapliga verksamheten
skjutes här helt åt sidan till förmån för
huvudtemat, kriget i Sinkiang och
bilexpeditionens inblandning i tungangeneralens flykt.
Den stora styrkan hos boken är just
författarens fasta och bestämda grepp på ämnet, hans
utpräglat konstnärliga inriktning vid
uppläggningen av denna sällsamma krigsepisod,
och i det avseendet finner man likheter med
hans tämligen enastående verk ”Erövringståg
i Tibet”. Det vore visserligen för mycket sagt,
att Hedin i alla stycken träffat prick.
Åtminstone har jag det intrycket, att han inte alltid
lyckats hålla spänningen så hög som han
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
