Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Sånger före natten - Anmälda böcker - Bertil Malmberg, Dikter vid gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÅNGER FÖRE NATTEN
mysteriet och med sitt nyktert kalla ljus
fördrivit det:
De spela sorglöst med det nyktra ljuset
och ana ej, att lyckas deras strävan
— då viker oförmärkt ur sinnesruset
all underjordisk kraft, all helig bävan.
Med dödsfåglar kretsande över sina
bullrande och lysande städer och tomma
helgedomar skrider Västerlandet utför
hadestrap-pan, medan ur fjärran obekanta stridsrop
skalla ur det mörka folkhavets djup. Diktaren
uppmanar oss icke att resa oss mot vårt öde,
ty det är obevekligt, ofrånkomligt som
stjärne-tecknens tysta gång över natthimlen. Vi måste
acceptera ödet, och då kan det falla storhet
och skönhet över undergången. Om man
kallar Malmbergs uppfattning av det
historiska nutidsdramat pessimistisk, så är det
dock icke någon absolut pessimism han
förkunnar. Diktaren anar närheten till nya,
gåtfulla brunnar, som börja öppna sig för oss,
när vi närma oss vår vandrings sista
rastställe:
— Oss vänta ej de gyllne företagen,
ej segerns frukter, inga rika byten,
och ändå kan den mycket sena dagen
ge en reflex av morgonen och myten.
Det fromma liv som middagsljuset gömde
kan sakta vakna med vår avskedssmärta
— och vad den unga mänskligheten drömde
brinna emot oss som ett heligt hjärta.
När vårt kretslopp begynt sin fullbordan kan
det åter anknyta till de hemlighetsfulla,
demoniska urtidsmysterierna. ”Snart skymtar för
vår syn den midnattsdjupa urtidens
dubbeltydiga chimärer.” En ny, magiskt färgad
kulturepok bryter in. Korsets tecken sjunker och
”avstår rummet mellan väderstrecken åt
guda-varelser med djuransikten”. Ljuset firar åter
sin förening med mörkret — ”tvekönad är
den stora gudinnan”:
... lönnligt törstar människan att fira
den återkomst hon länge måst försaka
— där livet får sin trolska dubbelspira
och kerubim sin tjurgestalt tillbaka.
Vad Malmberg här har i tankarna påminner
avlägset om Spenglers ”andra religiositet”
men förvisso långt mer om den värld, som
Thomas Mann manat fram i sin bibliska
trilogi. En värld av ”förkristna sakrament och
urtidsmyter”, en värld för vilken andra lagar
gälla än motsägelselagen och identitetslagen
och som just därför blir omöjlig att uttrycka
i intellektets termer, där ordet mistat sina
”egenskaper av dunkel helighet och
trolldoms-runa”.
Man behöver icke oreserverat acceptera
Malmbergs historiska syn för att gripas av
dessa tidsdikters storhet och skönhet. Jag
älskar icke starka ord och överdrifter, men
jag tvekar icke att om dessa dikter fälla ett
omdöme, som givetvis kan kallas mycket
subjektivt. Jag vet icke mycket som vårt språk
format, som i konstnärlig fullödighet, i rymd
och resning, klarhet och fasthet, skulle kunna
ställas vid sidan av de tre centrala
tidsdikterna i ”Dikter vid gränsen”. Och var finner
man samtidsskildringar av sådant djup och
sådan knapphet som i ”Höstvandring”?
Därmed är som nämnt alldeles icke sagt,
att man är benägen att ge sig åt den
ödesmättade undergångstro som präglar denna
diktning. De dödstecken som Malmberg pekar
på finnas obestridligen där. Men det finns väl
också ett annat sätt att uppfatta dem,
nämligen som tecken på en djupgående kris, som
ingalunda behöver vara en dödskris. Skulle
icke till slut hos människoanden bo en makt
att resa sig över sitt öde, att bruka de
teknikens, civilisationens och vetenskapens
makter, som nu utarma den, i djupare makters
tjänst? I filosofiskt och kunskapskritiskt
tänkande har sedan lång tid pågått en process,
som man skulle kunna beteckna som en veten-
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
