Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som ”Godnatt, jord”; här och var
framskymta allmänmänskliga aspekter, medan
somliga brottstycken präglas av den ingripande
upplevelsens brinnande intensitet. Men
däremellan ligga utdragna, förvånansvärt
likgiltiga och livlösa partier. Brevbärarens och
glädjeflickans vardagstillvaro skildras sålunda
med odräglig omständlighet; det blir inte mer
än säkerligen vederhäftiga yrkesreportage, som
författaren inte lyckats avvinna något
litterärt intresse. Det måste tyvärr sägas ifrån, att
det stora samlande greppet på ett högst
ödesdigert sätt saknas i denna ståtligt anlagda
roman, de olika elementen glida ohjälpligt
isär, de individuella livsödena sakna såsom
sådana djupare intresse och låta inte heller
inordna sig i de allmängiltiga perspektiv, som
författaren tydligen avsett att anlägga och som
man spårar på åtskilliga ställen.
Vad beträffar bokens båda huvudpersoner,
står man i varje fall tämligen likgiltig inför
Marta. Den hetblodiga lantflickans väg utför,
hembiträdet och kaféuppasserskan som blir
glädjeflicka och sjunker i storstadens dy, är
ett alltför banalt motiv, och figuren saknar
dessutom en egen profil utan att därför nå
upp till det allmänmänskligas plan. Varken
typen eller prostitutionens miljö tål vid en
så omständlig och detaljrik skildring som
Ivar Lo-Johansson består dem. Detsamma
gäller postverket och Adrians dagliga liv
och arbete som brevbärare, men i fråga om
honom har författaren dock mycket annat
att komma med. Det är inte utan svidande
hjärta man nedskriver dessa hårda ord om en
så ärligt strävande, en så betydande författare
som Ivar Lo-Johansson visat sig vara. Men
sedan de sagts, kan man oförbehållsamt
framhålla de stora förtjänster, som hans nya verk
otvivelaktigt också har att framvisa.
Till dem hör först och främst en stil, som
man inte tvekar att kalla mästerlig i dess
sällsynta förening av episk bredd, lyrisk
blomning och analytisk klarhet. Den uppbäres av
en inre melodi, som förnimmes av varje
lyhörd läsare och inte kan undgå att betaga
honom. I den psykologiska och sociologiska
analysen av allmogens och landsbygdens ofta
så idealiserade liv framträder Ivar
Lo-Johansson även här som en av våra yppersta.
Särskilt lysande är den kontrastering mellan
tvenne världar, Humla bys och Kungsgatans,
vilken som ett ledmotiv då och då
genombryter skildringen. De sidor, som berätta om
det besök Martas föräldrar avlägga hos
dottern eller om de båda skökornas påhälsning
i Martas hem, äro helt enkelt oförglömliga;
likt skärvor av antika skulpturer bära de
oförtydbart vittnesbörd om sin upphovsmans
mästerskap. Men även i övrigt har diktaren
givit enstaka prov på psykologisk realism av
omfattande innebörd och räckvidd. Dit hör
kapitlet om folkhögskolan och dess ideellt
sinnade lärare, som trots förhärligandet av
allmogekulturen på ett ödesdigert sätt avlägsnar
bondsonen från den fäderneärvda torvan och
skapar hos honom ett kulturbehov, som inte
kan mättas i den egna miljön utan kastar
honom i storstadens armar. Dit hör
skildringen av den inflyttade landsbons tafatta
bortkommenhet och hjälplöshet i staden, som
också blir en spegel för hans egen
personlighets gåta; dit hör först och sist allt vad som
handlar om autodidaktens heroiska och
imponerande bildningskamp, där författaren har
en djup och frisk brunn av egna erfarenheter
att ösa ur; dit hör slutligen den gamle
fackföreningspampen ”Moderat”, ett av de mest
levande och övertygande arbetarporträtten i
nutida svensk litteratur.
Adrian är sålunda tänkt och skildrad
mindre som en individ än som typexemplet
på ett allmänt förekommande
utvecklingsförlopp i 1920-talets Sverige, där inflyttningen
från landsbygden till städerna och
autodidakternas entré i kulturlivet voro så framträdande
fenomen. Men denna oförnekliga
allmängiltighet synes mig gå förlorad i den utförliga
analysen av den könssjukdom som Adrian ådrar
sig, då han efter många felslagna försök
återfinner Marta, ungdomskärleken från Humla
by, som redan har giftet från Kungsgatans
förvridna och dödsbringande örter i sitt blod.
Man kan inte förneka den skakande furian
i skildringen av sjukdomens förlopp och dess
psykiska verkningar i form av ångestfylld
isolering och ett monomant rotande i den egna
sjukdomen och dess väsen. Men man behöver
inte vara blind för det mod och den
uppriktighet, som författaren här lagt i dagen, för att
känna sig illa berörd.
Då Adrian slutligen är botad, har han
emel
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
