Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Irja Browallius, Josef gipsmakare, anmäld av Margit Abenius - Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
det hela i en slags legendstämning, med
vackert fångade interiörer från verkstaden
— där gipsmakaren målar listigt behagsjuka
gipskatter — och med mjukstämda stadsbilder
från gator och hamnar. Särskilt vill man
framhålla den blida skildringen av Josef
gips-makarens ålderdom med dess bortdomnande
eufori. Berättelsen etsar inte in något starkt
eller gripande intryck. Men det är en
intelligent folktypsskildring och den harmoniska
framställningen bör kunna fängsla.
Margit Abenius
De inflyttades roman
Ivar Lo-Johansson: Kungsgatan.
Roman. Bonniers. 10: —.
Då Adrian är sju år gammal, tar hans far,
södertörnbonden, honom med på lövlasset in
till Stockholm. Midsommar står för dörren
och man hoppas få bra betalt för sitt friska,
nyskurna löv. Adrian drömmer om att få en
ny fin piska. Men det blir helt annorlunda.
Några putslustiga unga herrar lura den
”enfaldige” bonden på betalningen. Han står där
med lång näsa och måste till slut snöpligen
anträda den sex mil långa återvägen med sitt
vissnade löv och utan att Adrian fått den
drömda piskan.
Episoden inleder Ivar Lo-Johanssons nya
väldiga roman, och i allt sitt ordkarga och
bittra vemod ger den en förtätad bild av bokens
stämning och innehåll: den aldrig sinande
ström av friskt och ofördärvat allmogeblod
som suges in till storstaden, blott för att
besmittas och förgiftas. Kulturens härligheter
och nöjeslivets lockelser draga ständigt
jordens söner och döttrar från deras
mångtusen-åriga groningsgrund in i Kungsgatans virvel,
som i sinom tid kastar ut dem rotlösa och
hemlösa, märkta av laster och sjukdomar och
med för alltid vissnade drömmar och
förhoppningar. Sociologiskt och folkpsykologiskt sett
är ämnet så betydelsefullt som gärna kan
tänkas; detta är något verkligt centralt i
nutida svenskt liv. Men ämnet fordrar ett stort
syntetiskt grepp, som ytterligt få svenska
författare av i dag torde vara mäktiga. Den
diktare, som med så betvingande kraft och lidelse
IVAR LO-JOHANSSON
skrivit de svenska statarnas epos, har
säkerligen även denna gång haft något djupt
själv-upplevat och personligt genomkämpat att
lägga fram. Men det förefaller, som om stoffet
överväldigat honom, som om han inte fått det
på tillräckligt avstånd. Han synes ha begått
det oändligt vanliga misstaget att söka
upphäva det personligt sedda och kända till något
allmängiltigt. Han har åtminstone inte förmått
övertyga anmälaren om, att könssjukdomar
och prostitution skulle vara det öde som
gemenligen väntar de otaliga allmogesöner
och -döttrar som vandra in till Stockholm.
Men om Adrians och Martas livsöden sakna
allmängiltighet, om de inte äro annat än
i och för sig trovärdiga specialfall — som
anmälaren är förvissad om — så har den
oerhört utdragna och detaljrika, men alltför
litet individualiserade skildringen av deras
göranden och låtanden ingen litterär raison
d’étre. Boken rymmer imponerande ansatser
till en stor social fresk av liknande art
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
