Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Dagmar Edqvist, Tre män och Cecilia, anmäld av Barbro Linder - Alice Lyttkens, Det är inte sant..., anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
psykologiska problem. Ärligt, djupt och
grundligt genomlever bokens människor sina
erfarenheter, och det är karakteristiskt att
de har en viss sans och måtta, som förhindrar
oåterkalleliga brytningar och vänder olyckor
till det bättre. De är inga övermänniskor, men
de har ett värde, som väcker intresse för deras
handlande.
Boken handlar egentligen om äktenskapet
i två upplagor: moderns och sonens. Cecilia
är en medelålders vetenskapskvinna med en
tjugusjuårig son, och vi får veta hennes
föregående: som ung kemistudentska gifte hon sig
med disponent Andreas Hasting, en /te-man,
i vilken hon var blint förälskad. Men de
passar inte för varandra: han vill ha en
representativ fru och hon vill bli en god
kamrathustru. Så förälskar hon sig i en annan man,
Helge, hennes mans fattige assistent och i allt
hans kontrast: vetenskapsman, finkänslig men
tafatt och ur stånd att göra sig gällande. Han
väcker Cecilias handlingskraft och slumrande
moderskänslor till liv. Men när hon väntar
ett barn med Helge, står i begrepp att berätta
allt för mannen och begära skilsmässa,
omkommer plötsligt de båda männen, och hon
vet icke om det är en olyckshändelse eller en
uppgörelse dem emellan. Hon lämnar platsen
och hennes son växer upp som Andreas’ barn.
Men när hon beskriver hans far, beskriver hon
Helge för honom, medan barnjungfrun
beskriver Andreas, och så växer han upp med en
idealbild av sin far, som utan att han vet det
är sammansatt av både Andreas’ och Helges
drag. Modern ägnar sitt liv åt sin vetenskap
och sin son, och för honom blir hon den goda
kamrat hon velat vara för sin make, så
fullkomlig, att han icke vill gifta sig, blott leva
för sin vetenskap och sin mor. Modern ser
faran och berättar sanningen. Den tyngande
bilden av den övernaturligt märkvärdige
fadern krossas och modern faller från sin
piedestal. Det verkar som en befrielse på
sonen; han förälskar sig genast i en ung
flicka, med vilken han gifter sig. Men som de
sansade människor modern och sonen är,
förblir de likväl goda vänner. Cecilia spelar
takt-fullt sin nya roll som svärmor och griper så
småningom som försyn in i de ungas
äktenskap, då sonhustrun icke har någon förståelse
för sin mans arbete. Också det reder upp sig,
den måttfulla besinningen leder dem som
alltid genom blindskären fram till en lösning
av frågan.
Man har en känsla av att naturvetenskapen
har en viss andel i moderns och sonens
andliga balans. Mollie, hustrun, är av ett annat
virke, och hon bygger på de andra.
Karakteristisk är en episod mellan henne och Cecilia:
Mollie har genom en olyckshändelse förlorat
sitt första barn men icke fått något nytt. ”Och
jag kan nog inte få något mer”, säger hon,
”det finns en förskräcklig orsak.” —
”Vilken?” frågar Cecilia förfärad. ”Jag blev glad
över att jag förlorade det första barnet och
nu straffas jag för det.” Cecilia skrattar ett
befriande naturvetarskratt åt ett sådant skäl.
Hennes moral är den människas, som har
ansvar för sitt liv men står med fotterna på
jorden och icke låter tynga sig av överspända
skuldkänslor. Författarinnan visar att livet
icke är en dans på rosor, men att mycket kan
redas upp, om man har en god vilja till det.
Genom den osentimentala skildringen går
ständigt en underström av varm känsla och
den dramatiska spänning livet alstrar för de
människor som vill leva det med självaktning.
Det är en kultiverad bok om kulturmänniskor.
Barbro Linder
Problemroman
Alice Lyttkens: Det är inte sant. ..
Bonniers. 6: 25.
Alice Lyttkens problemromaner är så klart
konstruktivt upplagda, att man skulle kunna
återberätta gången i detalj, och temat:
kvinnornas felaktiga syn på sig själva och den
borgerligt uppfostrade kvinnans svårigheter
att bemästra livets komplicerade krav, så pass
ofta behandlat i pressdiskussioner och
romaner, att ämnet i och för sig kan uppväcka en
förstahandsreaktion av mild förtvivlan. De
idéer fru Lyttkens för fram hör till de ofta
hörda och debatterade. Men denna
författarinna besegrar genom sin goda stil, sin mycket
aktiva vilja och sin grundliga förmåga att gå
till botten med ett problemkomplex. Det är
givetvis bättre, när en god skribent tar itu
med ett mänskligt, samhälleligt lidande än
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
