Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gustav Sandgren, Du bittra bröd, anmäld av Margit Abenius - Albert Viksten, Storm över niporna, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hårt. Jag får alltså betrakta boken i fråga som
en debut.
”Du bittra bröd” berättar om en barndom
och en ur barndomen utvunnen livskänsla och
världsåskådning eller trevan efter en
världsåskådning. Författarens tonläge är lågt och
dämpat men fängslar snart. ”Det kom ett
flyttlass stracklande genom skogen”, det är
början. På lasset finns Hans med syskon och
mor, bredvid lasset går fadern; han är
lantarbetare. Där är brodern, ingen ömhuding,
han reder sig. Systern Gertrud däremot är
redan sargad och märkt i själen. Fadern är en
av fattigdomen försoffad man med en
egendomlig, levande berättarbegåvning åt det
makabra hållet. Knappast ett ögonblick
förmår han se verkligheten i ansiktet, och tfarnen
märker det, skäms för hans optimism,
förnimmer livslögnen därunder. Bokens egentliga
huvudperson är modern, men hennes gestalt
framträder först under berättelsens gång som
den, varom allting rör sig.
I den stillsamma barndomsskildringen
framträder många fint spröda detaljer och utsökt
fångade stämningar. Kaffekvarnens
morgonljud är ett ljud att dröja vid, att krypa in i;
det sprider ett varmt välbehag genom sinnet
och av sådant formas bland annat människans
själ. Gossens uppmärksamhet och fantasi
fångas särskilt av ”isblommornas värld”.
Eftersom ingen annan tycks nämnvärt bry sig
om deras sirliga och fantastiska skönhet och
underliga sätt att blomma fram i kyla och
plånas ut i värme, så måste de vara hans
egna, blomma just för honom. En ypperlig
iakttagelse — så får man kanske sina världar!
Skogen, den svenska skogen runtomkring, är
full av spröda och frasande ljud, stora
klippblock och gracila ormbunkar. Där hoppar
gossen som inte hade skor på de guldöar som
solen bildar i gräset på frusna fötter till
skolan för att skämmas bland de skoförsedda.
Ur skogen kommer den svenska sagan, ”den
vilda, hårda, gamla sagan som föds direkt ur
jorden och drömmen”. Konsten gör inte
sällan besök i den fattiga miljön. Den
uppenbarar sig i faderns kusligt vilda historier
— som borde ha kunnat framhävas
pregnantare — och i fiolspelaren Karlssons musik:
”Det blev något av hantverkets gedigenhet i
valserna och polskorna och polketterna, de
liknade krångliga, men ytterst stilbestämda
glödritningar och bygdemålningar på minnets
vita trä.”
Ur denna barndomsskildring, där det dock
har funnits enkla, friska och fina
glädjeämnen, vecklas emellertid ut i oskyddad
nakenhet den mest förtvivlade, bottenlösa
känsla av tillvarons grymhet och livets
stenhårda ansikte, där endast tanken på en mjuk,
svart död bakom alltsammans kan få den
krokiga ryggen att rakna. Till och med den
egenartade sagovärlden med fåglar och sländor
verkar trollbunden och bedövad, och när det
står, att en röd, blind vrede vill resa sig, så
är det inte vrede och den är endast dunkelt
röd; den är förvisso blind. Allt detta samlar
sig omkring modersgestalten. Det är
älsklingssonens tragiska upplevelse av moderssmärta
och modersbesvikelse, en mans vanmäktiga
bevittnande av det proletära kvinnoödet.
Författaren får med stillsamma och helt äkta
medel fram moderns gripande gestalt och
hennes oförstörda kvinnosjäl. På ett område
där så många fubblar och famlar i
sentimentalitet eller döljer känslan bakom ett
manlighetens hårda pansar, ofta flera nummer för
stort, är detta modersporträtt rätt ovanligt.
På ett par punkter har anmälaren tyckt sig
konstatera glid in i det sentimentala, men
aldrig i fråga om det centrala temat.
Gustav Sandgren skulle kunna tänkas skriva
mer exklusiva böcker med fantastiskt och
fantasirikt innehåll, men ”Du bittra bröd”,
enkelt berättad, ej litterärt exklusiv, är i sin
finstämdhet en vacker bok. Margit Abenius
Hatets budskap och
kärlekens
Albert Viksten: Storm över niporna.
Bonniers. 6: 75.
En nackdel med den realistiska romanen är
att dikten inte får vara underbarare än
verkligheten, ja, inte ens så underbar, ty läsaren
sätter genast på sig sina sannolikhetsbrillor
och synar berättelsen i detalj för att se om
författaren har gjort några översteg över det
troligas gränslinje. I varje fall kom jag på
mig själv med att gång på gång under det jag
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
