Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eric Elvenius, Vid vägranden, anmäld av Bertil Malmberg - Per Engdahl, Stormsvept, anmäld av Bertil Malmberg - Gustaf Ullman, Rast och vandring, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hälften. Vad som återstått efter en dylik
operation borde sedan ha underkastats en
omsorgsfullt mejslande möda för att boken
som helhet skulle ha erhållit den distinktion,
den avgränsade och perfekta gestalt som dess
ingivelse och talang verkligen förtjäna.
Elvenius’ begåvning hänvisar honom till
den stora tankedikten, till en rent
intellektuell lyrik med abstrakta perspektiv och klara
teoretiska linjer. Något dylikt har han ännu
icke mäktat, men hans bok synes lova, att han
kommer att mäkta det. Innan detta kan ske är
det emellertid ofrånkomligt, att han lär sig
skilja mellan ödsligt grubbel och spekulativ
eld, och att han fullkomnar sitt instrument.
Tankedikt kan aldrig bli nog kristallisk, och
ju mer den sysselsätter sig med dunkla,
svåråtkomliga problem, desto mer måste dess
form präglas av klassisk genomskinlighet och
jämvikt.
Att Elvenius har skärpa och personlig
accent, därom innehåller emellertid hans
diktsamling åtskilliga vittnesbörd. Man kan citera
följande strofer:
För resten, ha vi något att förlora,
ifall en katastrof det skulle bli?
Det hjältemodiga, det verkligt stora
slår ut i våldets vilda poesi.
Vad är väl blomsterdoft mot lukt av gaser,
som tusen andas in att dö i offerfröjd,
ej renheten hos anden, men hos raser
kan bringa mänskligheten till dess höjd.
Sadistisk lusta, snikenhet och dumhet
omspinna folken som med spindelväv,
och hycklerit, förmildrat blott av ljumhet,
som spindel fått ett centrum i Genève.
Hur världen blivit smutsig och förfallen,
här måste fejas rent till varje pris.
Och går det ej, sätt eld på augiasstallen,
sen blir väl alltid råd på något vis.
Detta är ingen dålig formulering. Och att
diktaren även har fallenhet för stor ton och
buret föredrag, det framgår av nedanstående
rader, vilka fira tankens bergbestigare och
tyckas rymma en genklang av Schillers ”Die
Künstler”:
Ju högre upp på stigarna han når,
ju mindre kännes dimman tung och däven,
allt lättare hans gång bland klyftor går,
allt vidare blir horisonten även.
Och ljuset honom möter ovanfrån
han strålar ut det själv om också blott som lån,
och dem, hans vandring endels gällt att tjäna,
som trampa töckenhöljda allfarvägars grus,
får han förläna
ett vittnesbörd om höjdens klara ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
