Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Harry Martinson: Vattenbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
skola, en väldig byggnad pålad i
världsdelarna. Stav går och känner på den kallnade
kaminen och säger: "Här är kallt, barn, ta
och öppna fönstren mot Stilla havet!" Vi
göra så eller också lägga vi in några små
vedfång av de väldiga douglasgranarna i
Brittiska Columbia.
Ty i motsats till en hel del barn har jag
älskat skolan. Den var en fristad i
sockenbarnstiden, en ö med möjlighet för utblick
från den grymma byn. Och Stav var både
mikroskop och teleskop, marinkikare och allt,
och han fick kartan att grönska på väggen.
Typisk för honom var en anmärkning som:
"Kartan hänger, barn, men landet hänger
därför icke. Bättre att tänka sig en yta än en
vägg, när man ser därpå. Jag säger er detta,
barn, emedan jag vet att hängande kartor,
utan att man anar det, bidraga att överdriva
känslan av begreppen upp, ned, söder och
norr, barn."
På så sätt bredde Stav för våra fötter ut ett
Skandinavien som hängde. Men han bredde
inte ut det för att sedan låta det ligga platt
som en bit säckväv, därtill var han en för god
skollärare. Han förklarade i tålmodiga
vändningar jordböjningen, han ville ha oss att se
den klara, planetariskt riktiga bilden. Han
ville att vi skulle stå på jorden som han sade:
"Framför allt i terrängmedvetandet, barn."
Ofta byggde han upp lektionerna till torn av
svindlande fantastik, varefter han skickligt
återförde alltsammans till balanserade
dimensioner. Han levde med i vad han talade om.
När han talade om havet, hörde man mycket
tydligt, hur han plaskade, och från toppen av
Kilimandjaro höll han en gång ett strålande
tal om ung bambuskog och antiloper. En
annan dag, nere på golvets slättland, ställde
han sig och talade, ehuru västgöte, med nästan
skånsk röst om sockerbetan.
Ja, Stav var en levande människa, och efter
hans död gungade hans skola tacksamt be-
varad av ali min själ omkring på havet. Den
blev tämligen gränslös och dess lektion blev
oändlig. Efter hand kom den ju att vidga sig
hän mot livet sådant det är och sådant det
verkligen är, men även här kunde man i
någon mån höra folkskolans röst "såsom
genom mycket vatten", tills rösten till slut
upphörde. Men den upphörde sent. Skolan
i byn hade ju en gång varit ens räddningsö.
Sedan dess hade man inte några verkligt
djupa skäl att bespotta den.
Ibland kände jag en sådan tacksamhet mot
Stav, att jag för min personliga del placerade
honom bland sådana män som Kolumbus,
Magellan, Livingstone, John Ericsson, Sitting
Bull, snapphanehövdingen och Jack London.
En underlig smakblandning kan man säga,
men så var det. Den vita rasen är en mycket
litterär ras. Det är ett både lyckligt och
olyckligt faktum. Hjältarna och gudarna äro
pressade som växter i böcker och evad det gällde
mitt förhållande till hjältar och gudar så fick
Stav spela rollen av första schamanen.
Som till exempel första gången man mötte
passadvinden. Hur litterär var den inte? Hur
deklamatorisk jagade den inte i väg mot de
antilliska öarna? Och så var det med nästan
allt — med undantag för det tabuskrivna,
men hur det var, så accepterade man den
dubbelheten ganska länge: gick där dubbel
och underlig med ena själshalvan i äventyret
och den andra i det privata mörkret.
När jag tänker på Stav, ser jag bilder från
havet. Han var inte med där men ändå på
något sätt med. Det är bilder som ligga
liksom utanför det privata och personliga
skeendet, ja, utanför självets väg genom världen
och tiden, bilder som man kommer seglande
in i som en förbistrykande och tillfällig gäst.
Fartygets däck tjänstgör vid sådana tillfällen
endast som åskådarläktare, en åskådarläktare
som driver in på plötsligt uppdykande arenor.
Det måste ha känts underligt för besättningen
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
