- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
13

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Harry Martinson: Vattenbrev

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VATTENBREV

på den lilla danska seglare, som på sin tid
råkade komma mitt in i Nordsjöslaget.
Plötsligt såg den sig ställd mellan kanonhostande
horisonter och hade inget annat att göra än
att så sakta försöka kryssa ut ur grytan.

Men även mindre historiska möten kunna
hli till exempel på den ändlösa lektion, där
folkskolans Stav ännu efter sin död alltid
spökar.

Ibland tyckte jag att backen med
ankarspelet hade blivit kateder, och där satt den
avlidne Stav som matros eller donkeyman nu,
och bara fortsatte. Men livet hade flera mot
varandra skärande plan och bara på ett av
dessa plan satt Stav, medan jag själv, som
inte hade någon ro, for från det ena till det
andra. Det blev förstås många gånger
förvirrande och till slut alldeles förvirrande. Mer
än en gång var jag på väg att hoppa i
någonstans, för att lämna detta liv, där det ena skar
emot det andra på ett sätt som Stav aldrig
hade talat om. Följden blev att jag nödgades
bryta med Stav, genomlida min
personkatastrof och slå mig fram till en enhet som
kunde rädda mig. Helt och hållet fann jag
den aldrig. Efterkrigsåren till sjöss voro högst
förvirrande för en som sökte enhetsplan i
världen. Att samtala med en sjömanspräst,
vars liv var att indirekt fördöma mitt, att
i skansen somna över en äventyrsroman som
byggde på numera ohållbara äventyrsgrunder
(verklighetens hav skvalpade ju alldeles
utanför, ett par fot från kojen), att i Indiens
vimmel se inte bara tempel, oxar, elefanter,
hinduer och Brama, men också sociala
orättvisor och socialt kolonialkaos utan gränser,
allt detta och tusen andra mycket värre ting
som sjömansprästen och Stav aldrig kunnat
sätta sig in i på grund av sin trohet mot en
livssyn, vars plan i världen dem ovetande var
fullkomligt malätet och underkastat
förändringarnas frätning, allt detta var inte så lätt
för en som kommit från skolan på kullen.

I Indiens kaos nödgades jag för första gången
bekämpa Stav. Det var svårt, och bitterheten
slog inåt på ett sätt som inte mången kan ana.
I själva verket var det väl världen själv som
företog en tvångsförflyttning av mitt jag,
flyttade det in i en ny skola och sade: detta
är världen sådan den är med törne,
själadjungel, materiell disproportion; en flätning
av bankrutt och tro, en jaggernautvagn och
en tröska, svår blir timmen, men nu är du fast
och var nu så god att lyssna på lektionen om
motsägelserna.

Jag gjorde det. Och jag gjorde försök att
återuppbygga världen inom mig och
återknyta till Stav och andra. Men det gick inte
längre så bra. På allvar var jag lämnad på
egen hand att leta och fantisera.

Någon gång händer det att man, utan att
man därför tänker skriva memoarer, stannar
till, blickar tillbaka och försöker se allt i ett
och ett för allt. Då betraktar man, kan man
säga, sitt livs personliga och deformerade
pyramid. Med törne i bottnen bygger man
upp dess röse av förmultnade minnen. Men
bilden blir inte riktig och man märker att det
är sant som det är sagt, att alla liknelser
halta. Hur lögnaktiga måste därför inte de
nationella, de ideella och de kulturella
storsymbolerna vara. Från hembyn har man en
gång växt ut likt en källargrodd som sökt sig
till ljuset. Jag såg en gång en tistel, tre meter
lång, i en källare. Efter ett månadslångt
uttänjande av den färglösa stjälken hade den
nått fram till den övergivna källarens
nyckelhål. Där hade den växt ut och lyckats bilda
tre eller fyra klorofyllblad. Men då hade den
uppbådat allt som fanns att få och det räckte
inte till piggar. Huvudsaken fick vara att den
nådde ut och fick se solen.

Den tisteln passar bättre in som bild av
fördrömda individers strävan. Som en
källargrodd växte jag mig en gång ut i havet. Men
vem vet, hade jag inte haft Stav till hjälp

13

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free