Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Harry Martinson: Vattenbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENBREV
ryggen. Det är ett beklagansvärt och döende
djurfolk utan förmåga att finna orsaken till
sitt elände och flytta undan från de
kisel-haltiga hets juden. Slöheten tar dem mer och
mer. De äro för sjuka och svaga att uppta
striden med sälarna från andra sidan ön och
på så sätt komma därifrån. I stället rycka de
andra sälarna an efter hand, gripas av
ljumheten och sjukan i det land de erövrat och dö
slutligen av varbildning och
ryggmärgsförlamning. Sälarna i denna vik klaga och tjuta
för den sprängande värken som plågar deras
liv. Det är ett inferno i djurvärlden som
utspelas där i en vik på Kerguelen. Och de som
inte dö av varbildning vid kiselkällorna dö
i stället för sälklubban. Trantunnan står tjock
på stranden och väntar dem som undgå
varmforsen, och Port Sunlight i England väntar
i sin tur på tunnan.
Till Södra ishavets speciella hantverkare
höra tunnbindarna på Rosshaven. De följa de
stora, åbäkigt höga och milsvitt stinkande
valkokerierna, som likt jättesarkofager rulla
fram i Rossvattnen och göra en luktande
tran-rand av hela horisonten. Månen och
stjärnorna lukta av tran. Böljorna lukta av tran.
Böckerna i biblioteksrummet, som är inrymt
strax intill det långskeppsrum där
valpannorna stå och koka och bubbla, lukta av tran.
De äro annars skänkta av lörd Leverhulme
själv, såpkungen i Port Sunlight (nu död).
Stormen hälsas av tranets fångar som en
befriare, då den kommer och formligen sliter
tranlukt av skeppen och slänger ner den elaka
andedräkten mot Sydpolen.
Under namnet Olof Nilsson dolde sig en
man, som år 1923 dog på Santa Casa de
Misericordia i Rio de Janeiro. I trettiosex år
hade han seglat som tunnbindare, därav tio
år i Beringshaven, tolv år åt New
Bedford-bolagen och de återstående fjorton åren på
Södra ishavet. Med tiden tog han skada till
sitt huvud. De bästa av hans tunnor, särskilt
de av patagoniskt hårdträ, gå väl ännu i retur
till Sydshetland och Ross. Nilsson — vi kalla
honom så — var bördig från Halland. Om
detaljerna i hans omfångsrika färdeliv vet jag
annars helt litet. Han band tunnor för
valolja, det är allt, och levde trettiosex år i
ishavens kvinnolösa och i längden perversa
isolering.
Kanske skulle vi i tankarna kunna
rekonstruera hans vintrar och se honom sitta i sin
tunnbod på Södra Georgien mumlande över
sina fixa idéer som ett de antarktiska havens
hjon. Vid jultiden kommer proviantbåten från
planetens nordliga delar, medförande bland
annat femton kilo svenskt snus, som liknar
åkerjorden i ett av gubbens många
upplevelser nästan fördunklat Halland.
Stormdånet kring en annan hydda kunna vi
också tänka oss. Novemberdånet kring ett
hopsjunket och övergivet ruckel nära
Hallandsåsen, röllekornas ännu ej slocknade droglukt
i vinden, de koleriska höstnässlornas rassel
mot bräderna där och nyponens röda krus
svängande i ett vilt gestikulerande och
döv-stumstecknande törne. Men därmed får ditt
sentiment hålla an, så att inte hans barndom
blir alltför ljus — ty om den veta vi bara, att
den torde ha varit hård, och om den någon
gång skrattade upp sig, så skrattade den hårt
som en kratta. Och eros var väl mest som en
hingst som rusar genom törne, ty annars har
man svårt att förklara frivilligheten i ett så
långvarigt antarktiskt långholmsliv som Olof
Nilssons. Man bör alltså inte indikta alltför
många rosor i den på sophögen ruttnade
trasmattan, ty världen består nästan uteslutande
av hembyar, men är därför inte bättre. Olof
Nilssons eventuella frusna sländor, penséer
och fjärilar ihjältrampades väl troligen nästan
rubb och stubb av verklighetens tvärsäkra
elefanter.
Valoljan räknas i kvaliteter från 0 till 4.
Det är Rosshavens enda esteteri. Olof. Nilsson
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
