Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Harry Martinson: Vattenbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
inne i källaren, så hade jag kanske aldrig
nått ut till havets nyckelhål, som den lumpna
byn om kvällarna brukade stoppa till med
trasor.
Så gick några år, och till slut visste man,
vad man borde ha kunnat gissa, att stora
världen inte var alis bättre än byn, ja, att
hela världen bestod av småaktiga byar. Men
syner gav livet. Stora och undersamma. Länge
skulle jag nog kunna hålla på att berätta om
havshimlar av kalifornisk apelsin och tunga,
järngråa mariner.
En gång såg jag skarvfiske i Indien. En
gammal skrumpen gubbe satt i en kanot full
av trasor (hans sovplats). Med hjälp av sina
två skarvar, som voro så tama, att han inte
längre behövde ha snöret av fiber fäst runt
deras tarser, upprätthöll han förbindelsen
med livet och havet. Aldrig glömmer jag den
aftonen, då vårt stora, svarta skrov klöv sig
ut mot aftonrodnaden på det Arabiska havet.
Gubben med skarvarna hade slutat sitt
dagslånga matfångeri och beredde sig att gå till
vila bland kanotens trasor. Skarvarna sutto
på sina träspröt, mätta och stilla. Deras ögon
glänste till som mitt hemlands rönnbär i
solnedgången, de långa näbbarna öppnades och
slötos som svarta kniptänger, kropparna voro
glänsande svarta och smärta som tranor.
Gubben trevade med darrande händer bland
trasorna och gav dem ännu ett stort stycke
fisk strax innan solen helt trycktes ner som
en gyllene sparpenning i Arabiska sjön. En
gammal havskuli med skarvar. En gång skulle
han väl ligga död på ebbgyttjan, med kanoten
på sned i slammet som en bönskida med ett
lik i.
Den återvändande floden skulle begrava
honom och de stora kolslukande båtarna till
Hull och Colombo skulle gå fram över
grandet som trumpetande elefanthjordar. Endast
de två skarvarna skulle lyfta för flodvågen
och kretsa kring den plats, där gubben sjönk,
tills de blevo övermäktigt hungriga och då
försvinna som Hugin och Munin ut över
Arabiska havet, ovissa och undrande, ställda
tillbaka till vildheten på havet, famlande svarta.
Sorgdräkten vore ju färdig i förväg. I början
skulle det bli svårt att vänja sig vid att själv
få äta upp hela fisken. Kanske att de komme
att lämna en liten bit åt själva havet. Men
med tiden skulle hungern driva dem allt
längre bort. De skulle möta stormfåglar,
trop-trutar och Ossifragor, tvingas att följa efter
skepp och bli kallade "timmermän", ty så
heta de bland sjömän. På så sätt skulle de
förr eller senare komma in bland
skarvsvärmarna kring Godahoppsudden, förirra sig
med dem, hackas av dem, nyfostras, få stryk
och glömma allt förgånget, och till slut, om
de inte hunnit bli för gamla, skulle de
följa härskaran av svartskarv, då den genom
många, långa och blåsiga regndygn
storm-seglar ner till Kerguelen för att häcka.
I samband med Kerguelen vill jag nämna
min vän Elmén, numera bosatt nära Vättern.
Han låg fyra säsonger på Kerguelen och
klubbade säl. Det var vid Mont Ross, ett
kägelformat, snölysande berg med iskalotten snällt
lagd över den slocknade kratern. Landskapet
där är underligt. Heta källor spruta fram ur
marken, ja, även långt ute i havsbottnen, de
synas under ebb som fontäner. När flodtiden
kommer och havet går tillbaka, fräsa de
motvilligt som arga häxor. Men havet är starkt,
böjer undan fontänernas vattenbuskar och
gurglar ner i källhålen: burrrrr. Då klippas
ångmolnen av och ångan skyggar in över
land, där den faller som ett finsilat, ljumt
regn. Det är bara de allra starkaste
bottenkällorna som inte kunna tryckas ner helt och
hållet. Därför syns det även under flodtid
små pucklar på havsytan. Men varmkällorna
ha haft sina följder. Salarna som leva på den
sidan av ön är sjuka: deras labbar äro
inflammerade och varannan säl har varbildning i
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
