Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 26 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - John Landquist: Äktenskap och själskultur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det freudska överjaget skulle betraktas som
det ytligaste och det bräckligaste skiktet av
jaget. Men det förhåller sig icke så. Ty
"överjaget" är vårt hem i livet, den levnadsbyggnad
vi uppföra. Vårt djupaste intresse, mer
beständigt än sexualitetens impulser, blir att vi
trivas med den. Runestam säger riktigt, att i
samma mån personlighetslivet med sitt krav
på kontinuitet och målinriktning försvagas,
i samma mån isoleras de särskilda intressena
och självständiggöras de animala drifterna.
Denna upplösning kan aldrig medföra annat
än osällhet. I alla byggen vi lämnat ofärdiga
och slutligen i vårt eget jags ruin bor kvar en
ande, som klagar över misslyckandet.

ARVID RUNESTAM

En djupgående betraktelse har Runestam
ägnat åt blygselkänslan. Han säger att
blygsel-känslan ingalunda betyder, att den döljer
något skamligt utan tvärtom att den döljer
något ömtåligt och fint, som icke får
vantolkas. Han påvisar mycket upplysande för

blygselkänslans psykologi, att den ingalunda
är knuten blott till det sexuella livet. Den
åtföljer överallt den orörda och ömtåliga
omedelbarheten. Den är ett mänskligt
ur-fenomen.

"Ett barn på ett par tre år kan djupt rodna,
om det får se sin egen bild. En kristen
människa kan erfara något motsvarande, om
hennes fördolda liv med Gud blir föremål för
andras blick."

Likartade exempel kunna från alla håll
framdragas. En ungdom blir förtvivlad, om
dess diktförsök falla i andra händer och den
barske kaptenen i Heidenstams "Adjunktens
midnattspredikan" skäms, när han i
knektarnas svärm rister djävlar ur mössa och ärm,
över sin lönnliga håg "att springa allvärlden
i famnen".

Blygselkänslan kan alltså icke vara annat
än en det högre psykiska livets
självbevarelseinstinkt: fruktan att en viss omedelbarhet
skall förvärldsligas, göras oäkta, förlöjligas,
besmutsas, med ett ord förloras, därmed att
den utsättes för tvivelaktiga blickar.

Men nu gör Runestam en fin reflexion över
blygselkänslans tillvaro på det erotiska
området. Den är särskilt starkt förbunden med
denna känsla på grund av dess "mysteriösa
djup" och på grund av den ömtåliga
mång-bestämbara natur den därmed äger att i varje
ögonblick kunna vändas till skönt eller fult,
till gott eller ont.

"Aldrig så som här vakar skulden över att
allt är i sin ordning. Är det blott en falsk
känsla som skall bortarbetas, en skadlig
produkt av en falsk uppfostran och en onaturlig
traditionell uppfattning? Röjer icke fastmer
det könsliga livet självt, ursprungligt, från
första stund det slår upp sina ögon, denna
skygghet och känslighet och ömtålighet, denna
bön om att icke bli misshandlat?"

Runestam försummar icke att skilja
blygselkänslan från pryderiet, i sin grund dess mot-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>