Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Ronald Fangen: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
bästa böcker. Och framför allt är det en
förolämpning mot Hoels stora möjligheter.
Han är uppenbarligen inne i en kritisk period,
någonting som kan kallas en kris. Han sitter
fast i en begreppsvärld, som inte längre svarar
mot hans inre verklighet. Jag skall inte spå,
i vilken riktning hans utveckling kommer att
gå. Jag hoppas under alla omständigheter, att
hans mänsklighet skall öppnas på en bredare
front än hittills. Han har så mycken
mänsklighet, en så stor talang och framför allt:
så mycken ärlighet, att han otvivelaktigt en
vacker dag spränger sig fri.
6.
Några debutanter:
Magnhild Holke heter en dam, som har
skrivit den bästa debutroman, som har
utkommit i Norge på år och dag. Den heter
"Allis sønn" (Aschehoug) och uppnådde inte
bara enhälliga lovord utan också en för en
debutbok ovanligt stor upplaga.
Den är klart och fast byggd. Dess språk
är fantasifullt och rikt. Den är på alla sätt
äkta och självständig.
Den är också gripande. Den handlar om
ett barn, som blir sinnessjukt och dödar sin
lilla syster. Skildringen av denne pojke är
ohyggligt övertygande och ytterst oroande,
eftersom den visar, hur otydlig gränsen är
mellan normalt och patologiskt. Barnet
påminner en del om barnhjälten i Sigurd
Christiansens bok. Även detta barn är tidigt utvecklat,
överkänsligt, ofta genialt, lyckligt, öppet, med
möjligheter till stora ting i sig. Men därför
att pojken inte får växa fritt utan ständigt
övervakas och plågas av en mor som älskar
och är rädd om honom, blir hans
överkänslighet i självförsvar till grymhet.
Moderns öde griper våldsamt. Hon är så
hjälplös och hjältemodig i sin tragedi. Hon
anar inte själv, att hon har så stor skuld till
den. Just detta gör bokens problem dubbelt
påträngande: kunde pojken ha räddats, om
han uppfostrats bland människor, som
förstod hans utrustning och faror — och inte
av en hjälplös, ensam och nästan blind
mor?
Kaare Fasting har skrivit en roman om
västlandfiskarna: "Havet gav" (Gyldendal).
Den är för lång men innehåller ypperliga,
djärvt realistiska skildringar av en äventyrlig
verklighet. Detsamma kan sägas om Arthur
Omres "Smuglere" (Gyldendal), vilken dock
inte är för lång. Det finns inte ett överflödigt
ord i den. Den är skriven i hemingwaysk stil,
men författaren kan sin konst, han är ingen
osjälvständig efterapare, och hans ämne är
sannerligen upplevat i första hand: mer
autentiskt. mer "inifrån" kan man inte skriva om
den hemska tid, då förbudet skapade en
härskara av hänsynslösa lagbrytare i Norge, som
allesammans med stöd av borgarna ansåg, att
de i grund och botten bara sysslade med en
lustig och legal sport.
Brevet har blivit långt och det gick ändå
som jag anade: det återstår ännu många
böcker att skriva om — hela
landsmålslitteraturen, däribland böcker av så framstående
författare som Duun och Vesås, vidare
lyriken, romaner av Egge och Elster, noveller
av Cora Sandel och mycket mera. Jag måste
be att få återkomma med en artikel senare
på året, vari jag också i allmänna
betraktelser skall försöka besvara några av de
frågor jag ställt i inledningen här ovan.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
