Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Sven Stolpe: Pierre Loti i Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
PIERRE L O T I
I JERUSALEM
i.
Läser någon ännu Pierre Loti? Knappast.
Och ändå var han bara för några decennier
sedan en berömd författare, som beundrades av
bildade damer i alla världens städer, och som
räknades till den franska litteraturens store.
Hans "Mariage de Loti" lästes i salongerna
med samma pikanta rysning som då
encyklo-pedisternas damer första gången togo del av
Rousseaus evangelium. Lotis skildringar av
primitivt liv i’Söderhavet, i Turkiet och Japan
äro paralleller till Gauguins målningar och
skildringar från Tahiti och uttrycka samma
kulturleda. Numera förefaller denna exotik
billig och falsk, den självbelåtne sjöofficerens
erotiska bragder imponera inte utan förefalla
snarast tarvliga. Men sin samtid hänförde
Loti, Till och med den kloke Jules Lemaitre
håller på att tappa pennan, när han i en
berömd essay — införd i "Les
contempo-rains" III — skall reda ut, varför denne
författare så har charmerat honom. Han säger
sig vara fullkomligt berusad efter lektyren:
"Min själ är som ett instrument, som har
utsatts för alltför starka vibrationer, och vars
strängar nu — stumma — fortsätta att
plågsamt skälva."
Lemaitre meddelar, att han känner sig
fullkomligt skakad i sitt kritikersamvete, när han
upptäcker, att världslitteraturens klassiska
verk aldrig ha gripit honom så starkt som
Lotis böcker "Aziyadé", "Mariage de Loti",
"Roman d’un spahi", "Fleurs d’ennui", "Mon
frère Yves", "Pécheurs dTslande" —
Shakespeare, Racine, Balzac blekna vid en
jämförelse med denne demoniske sjöofficer.
Varför? Vad äger han för magisk makt som
kommer det litterära omdömet även hos samtidens
finaste kritiker att vackla?
Lemaitre fastslår försöksvis, att Lotis
romaner "gripa själarna i deras finaste och deras
elementäraste delar". Den europeiske läsaren
fascineras av det primitiva livet, som icke
hejdas av hans egna hämningar, men
samtidigt får han dessa elementära ting
presenterade i en form, som är ren musik, och
filtrerade genom ett temperament, som är typiskt
fin du siècle — "en älskande och sorgsen,
ständigt orolig och ständigt skälvande själ.
Och det är denna själ som ger Lotis ord deras
oerhörda skälvande makt. .."
Läser man Raymonde Lefévres nyutkomna
och utomordentligt dåliga bok "La vie
in-quiète de Pierre Loti", får man till livs en
ganska fantastisk skildring av denne
mono-mane kvinno jägares litterära framgångar.
Denna hänförda biografi, som upprepade
gånger inskärper, att det icke kan tänkas en
"renare själ" än Pierre Lotis, följer nog-
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
