Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Peter Quennell: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER QUENNELL
BREV FRÅN LONDON
Rudyard Kipling är död, och det skall
bli intressant att se de olika värderingar av
hans författarskap, vilka inom de närmaste
dagarna torde offentliggöras i litterära
tidskrifter av mera allvarlig art. Inte ens den
mest omutlige litteräre high-brow skulle kunna
göra gällande, att Kipling saknade litterär
talang. Det sätt, på vilket han använde sina
gåvor, kan diskuteras. Men gåvor och några
av ganska ovanligt slag till på köpet, det
hade han. Han var en född berättare och
sådana ha alltid varit utomordentligt
sällsynta. Han hade en glänsande
skildringsförmåga, och många kritiker; som äro benägna
att förvisa honom ur sin åsyn som den enkla
imperialismens profet och som författare till
så verkligt förfärliga dikter som "Recessional"
och "lf7’, skulle inte förlora på att friska
upp sina barndomsminnen en smula och ägna
några ögonblick åt "The First Junglebook",
"’Rewards and Fairies" eller hans första bok,
"Plain Tales from the Hills". Han har ett
ovanligt kunnande, livfullt och knappt, han
når sitt syfte och jag misstänker (ehuru jag
medger, att jag inte läst det på flera år)
att det ställe, som beskriver elefantdansen i
"Toomai of the Elephants", förtjänar mera
uppmärksamhet och beundran än man kanske
i allmänhet är benägen att erkänna.
Det är kreditsidan av hans balanskonto.
Men det finns också en debetsida, som inte kan
negligeras. Det fanns vissa egenskaper hos
Kipling, som alltid höllo honom på en,
visserligen fulländad, journalistisk och skicklig,
chauvinistisk versifikatörs nivå. Det är, apropå
detta, intressant att konstatera, att den
officiella och militära kasten, på vilken Kipling
slösade sina mest entusiastiska lovsånger, en
gång i världen var en smula misstänksam mot
sin panegyrist. Anglo-indier stodo lite
tillbaka i deras uppskattning, och det har till
och med, på vilka grunder vet jag inte,
ryktats, att det ingick några droppar färgat
blod i hans stamtavla. Skulle det ligga
någonting i dessa rykten, skulle det utan tvivel
hjälpa oss att förstå Kiplings inställning till
sitt ämne. Vi skulle förstå både hans kärlek
till östern och hans dyrkan av den vite
mannen, med vilken sistnämnde han givetvis
förstår en typisk engelsk sahib, bärande imperiets
börda på sina starka skuldror. Men tyvärr:
medan Kipling skrev sina dityramber, drev
den europeiska civilisationen för fulla klutar
med musikkårer, som allt vad de orkade
spelade nationalsånger på däck, mot det stora
krigets tragiska dårskap. Är det egentligen
något att förundra sig över, att de bruna och
gula raserna börjat se snett på leverantörerna
av en civilisation, som producerade giftgaser,
tanks, undervattensbåtar, och att man är
benägen att betrakta den vite mannens
historiska mission som en blodig fars?
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
