Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Schücks senaste verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S C H ü C K S
SENASTE VERK
HENRIK SCHDCK: Sveriges litteratur intill 1900. I—II. Gebers. 19:—.
Några randanteckningar av HOLGER AHLENIUS
En mer ömtålig uppgift för en ung kritiker
än att skriva om ett verk av Henrik Schück
kan svårligen tänkas. På vilken punkt han än
må våga ett eget inkast eller en avvikande
mening, vet han sig ju vara den store
forskaren oändligt underlägsen i lärdom,
skarpsinne och erfarenhet. Men den åldrige
mästaren är så full av varmhjärtad mänsklighet och
överseende humor att han troligen bara myser
i sitt patriarkskägg åt de små funderingar den
unge ämnessvennen kan ha att komma med.
Inte blott som litteraturhistoriker utan inom
svensk humanistisk forskning överhuvud är
Schück i skrivande stund facile princeps;
ingen nu levande svensk kan nämnas i
jämnbredd med honom, och han tillhör ett
gigantiskt lärdomssläkte, som han efter Hjärnes
bortgång ensam företräder hos oss,
Burck-hardts och Taines släkte. Då han nu
framlägger en kortfattad och populär svensk
litteraturhistoria i två band, är detta en
händelse inom svenskt bildningsliv, inte minst
genom vad detta verk låter framskymta om
honom själv; men också rent sakligt. Det
är nämligen första gången han på svenskt
språk behandlar den med honom själv
samtidiga litteraturen, den fruktbara och ännu
så omdiskuterade perioden 1870—1900. Ur
både personlig och saklig synpunkt frestas
man därför till några marginalanteckningar,
som inte heller göra anspråk på att vara
något annat.
Schück har ju själv vid upprepade tillfällen
framhållit, att han velat vara historiker, inte
kritiker, och det är därför han ända tills nu
undvikit att uttala sig om samtida författare.
I själva verket är naturligtvis denna gräns
omöjlig att bestämt fixera, något som Schück
själv tycks behjärta, då han förklarar (del I,
sid. 220), att historieskrivningen "alltid i viss
mån måste bliva en av författarens
temperament färgad dikt", eller då han på tal om
Levertin och dennes starkt subjektiva essayer
uttalar (del II, sid. 250), att
litteraturhistorien har "större fördel av en dylik personlig
framställning — förutsatt att den, såsom här,
vilar på grundliga studier — än av en mera
själlös redogörelse för fakta". Gjorda halvt
i förbigående låta dessa uttalanden oss ana,
hur Schück ser på sin egen gärning i Clios
och den tionde musans samfällda tjänst. Och
den personliga friskheten i uppfattningen,
sinnets rörliga mottaglighet, framställningens
livfulla och medryckande naturlighet är kanske
det mest beundransvärda hos denne lärde, som
ännu vid åttio års ålder fortsätter att;
producera det ena stora verket efter det andra.
Man frågar sig ovillkorligen, vad som är den
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
